Folkpartiet var alltid det präktigaste och mest grötmyndiga partiet när det kom till frågor som rörde sex och droger. Namnet till trots har Liberalerna inga planer på att släppa den stafettpinnen till något annat parti. Det blir tydligt när partiet fortsätter att driva förbudslinjen och kräva insyn i vuxna människors sovrum.

Den nya jämställdhetsministern Nina Larsson tycks ha tagit sitt uppdrag som liberal förbudsivrare på största allvar. Föregångaren Paulina Brandberg var förstås en ivrig förespråkare av den svenska sexköpslagen och exporten av densamma. Larsson fullföljer den linjen. Men även samtyckesrekvisitet ska gå på export, menar jämställdhetsministern. Denna lagstiftning, som mötte kraftig kritik innan den infördes, har resulterat i fler fällande domar. Men hur det går med rättssäkerheten har Liberalerna föga intresse av.

Sedan kommer nästa förslag: kriminalisera strypsex. Är det inte redan förbjudet att strypa någon, undrar kanske vän av ordning. Jo, det kan naturligtvis klassas som allt från misshandel till vållande till kroppsskada, eller kanske rent av våldtäkt. Men det räcker ändå inte när Liberalerna vill ”sända signaler”. Just det som politiker så ofta uttalar när de inte kan motivera ny lagstiftning på ett bättre sätt.

Nina Larsson hävdar att vi i nuvarande läge riskerar att ”normalisera våld eller våldtäkt”. Det är ett obegripligt uttalande. Vi kan förstås hamna i långa filosofiska diskussioner om vuxna kan samtycka till att låta skada sig själv, likt den klassiska libertarianska debatten om huruvida individen har friheten att sälja sig själv som slav, men det behövs inte.

Ingen kan ens säga hur vanligt det är med strypsex och hur vanligt det är att det slutar i skador hos den minoritet som ägnar sig åt det. Jämställdhetsministern vet inte heller, och hon bryr sig inte. Hon vill nämligen få in sitt parti i debatten så att väljarna inte ska glömma att Liberalerna existerar. Det hon gör är emellertid att cementera uppfattningen hos alltfler att Liberalerna inte har något existensberättigande.

Slutligen det senaste förslaget från partiet som kallar sig Liberalerna: porrlås på internet. Förslaget är ingalunda nytt utan har lyfts med jämna mellanrum av S-kvinnorna, feminister och ”liberaler”. Porren har legat i skottgluggen sedan parabolantennerna började monteras på villor runt om i landet.

Ingen har kunnat förklara hur det ska fungera, men det är egentligen inte där den främsta invändningen bör ligga. Diktaturer som Kina och semi-autokratier som Storbritannien har visat att det finns tekniska lösningar, även om dessa alltid går att kringgå för den som är någorlunda tekniskt bevandrad.

Nej, den primära invändningen måste ligga på ett moraliskt plan. Föreställningen att små barn ”snubblar över” våldspornografi köper jag inte riktigt. Självfallet är det inte omöjligt om äldre barn eller vuxna gör detta material tillgängligt, men det är viktigt att lyfta föräldraansvaret här. En mobiltelefon går i dag att begränsa precis hur mycket som helst. Det går till och med att blockera ringfunktionen.

Föräldrar behöver förstås vara vakna och alerta. Prata med sina barn. Övervaka lagom. Men precis som att barn i mellanstadiet och lägre tonåren kom över porrtidningar förr i tiden kommer barn i samma ålder att nås av motsvarande digitalt innehåll i dag. De överlever det, jag lovar.

Den obehagskänsla som jämställdhetsministern och hennes förbudsivrande partivänner drabbas av när det kommer till vuxna människors sexualitet och pornografins spridning på internet får inte bli en murbräcka för ännu mer paternalistisk och igenomtänkt lagstiftning. Andra sansade partier behöver sätta ned foten. Men det är inte troligt, ty dessa frågor är sådana som ingen vågar ta strid i. Hanteringen av Onlyfans visar att det finns ytterst få frihetliga krafter att förlita sig på här.