”Vi är inte överens om hur vi ska samarbeta, men vi är överens om att vi vill samarbeta.” Ungefär så sammanfattade SD-ledaren Jimmie Åkesson mötet mellan Tidösamarbetets partiledare hemma hos statsministern i Strängnäs.

Riktningen ska ligga kvar, enligt Ulf Kristersson. Dokumentet som kallar till fortsatt samarbete kallar statsministern för Strängnäsöverenskommelsen. Eller Stök, fnissar någon.

Stök är inget valmanifest utan blott en kort avsiktsförklaring som nogsamt undviker de frågor där partierna spretar. Synen på EU, till exempel. Andra frågor, som migrationspolitiken, är medvetet luddiga. Men partiledarna är överens: vi vill samarbeta! Frågan är bara hur det ska gå till utan att det blir stökigt.

Samarbetsformen blev en knäckfråga genom det beslut som Liberalerna fattade i november. Då fastslog det minst partiet i samarbetet (L) att det inte vill sitta i regering med det största partiet (SD). Beslutet i sig var ofrånkomligt ur ett liberalpartistiskt perspektiv. Ett annat beslut hade sannolikt orsakat avhopp och liberalt inbördeskrig.

Genom att utesluta regeringssamarbete med SD gör sig emellertid Simona Mohamssons parti till en opålitlig partner även för M och KD. Alla vet att SD inte kommer vika ned sig och acceptera att stå utanför i en mandatperiod till. I praktiken kan L, förutsatt att de klarar riksdagsspärren, möjliggöra för en S-ledd regering att tillträda. L:s beslut slog åtminstone upp en spricka i Tidösamarbetet och försvagade kraftigt Kristerssons argument att det på hans sida i politiken, som han alltid kallar det, finns ett färdigt lag redo att styra landet.

Ingen borde dock vara förvånad. Att styra landet ihop med Liberalerna har alltid varit som att åka bil på en alpväg med bröderna Marx vid ratten, för att parafrasera Anders Björcks beskrivning av hur det är att regera ihop med Miljöpartiet. L är trots allt ett parti som hoppat från en borgerlig allians till ett S-lett samarbete och sedan tillbaka till borgerligheten igen utan att skämmas ett dugg.

L ser sig som ett mittenparti, redo att hoppa in närhelst det finns utrymme att få igenom några små hjärtefrågor. Och det är väl någonstans hur ett politiskt parti i en parlamentarisk demokrati kan förväntas agera. Särskilt sedan ideologierna dog.

Om Ulf Kristersson kommer ha en utmaning att få ihop ett slagfärdigt regeringsalternativ på högersidan i svensk politik är det ingenting mot de bekymmer som Magdalena Andersson står inför. Ty även om Liberalerna ramlar ur riksdagen och ger Socialdemokraterna ett givet läge att bilda regering, är det fortfarande ingen levande själ som kan berätta hur ett samarbete mellan S, V, MP och C i regering ska kunna förverkligas. Och framför allt: vilken politik som ska komma ut ur det.

Oavsett vem som kan titulera sig svensk statsminister om ett år, finns det ett antal avgörande frågor där den politiska enigheten är betryggande bred: stödet till Ukraina, utbyggnaden av Försvarsmakten och relationen till övriga EU.

Skolpolitiken är en fråga där en rödgrön majoritet kan ställa till med oreda efter ett maktskifte och migrationspolitiken är ett frågetecken medan Magdalena Andersson inte lär vilja ge småpartierna veto i kriminalpolitiken. Med en viktig brasklapp: om det ställs tillräckligt hårda krav för att släppa fram henne är Andersson självfallet beredd att kompromissa även här. Makten är trots allt viktigast. Det visade både hon och Stefan Löfven tillsammans under två långa mandatperioder.