Om du inte sitter vid bordet ligger du på det. En gammal sanning som Ukraina bittert har fått erfara, inte minst sedan Donald Trump tog över Vita huset och började härja i både utrikespolitiken och handelspolitiken och spotta allierade i ansiktet.

Det är emellertid en sanning som också gäller för Europa. Trump och JD Vance har båda öppet visat sitt förakt för EU och europeisk säkerhet. Den sedvanliga retoriken från trumpisterna är att Europa ”utnyttjat” USA och att detta varit en ensidig affär. De har försett oss med säkerhet, vi har suttit med armarna i kors. Även om det är sant att Europa förlitat sig för mycket på amerikansk militär förmåga är förhållandet inte ensidigt. USA har inte baser i Europa enbart för att skydda oss – militär närvaro på vår kontinent har varit ett säkerhetspolitiskt intresse för Washington.

Ända sedan Trump påbörjade sin andra mandatperiod har EU och Storbritannien, med beredvillig hjälp av Natos generalsekreterare Mark Rutte, försökt smickra och fjäska för presidenten. Målet var att skademinimera, att tala till Trumps ego ansågs vara vägen till framgång. Keir Starmer gick så långt som att bjuda in Trump till ett andra besök hos det brittiska kungahuset. Där tog kung Charles III chansen att prata om de historiska banden mellan USA och Storbritannien och vikten av att stå upp mot Ryssland.

Inget av detta har dessvärre gett resultat. Trump är en vilde, påhejad av kompletta galningar i sin närmaste krets med Marco Rubio som den synbart enda återhållsamma faktorn. Men han är likväl under presidentens tumme. Vi kan inte göra mer för att behaga narcissisten på andra sidan Atlanten.

Tyvärr måste vi inse att den transatlantiska länken är bruten. Det är ett ensidigt beslut. Europa ville inte detta. Nu måste vi emellertid agera utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut och ta vara på våra intressen, inte Vita husets. EU behöver svara mot USA:s härjningar. Det finns faktiskt en del vi kan göra.

Först och främst måste Europa sätta ned foten mot Trumps försök att ta över Grönland. Verbala försäkringar om stöd räcker inte (och kom för allt i världen inte med ”så länge det krävs” igen). Det krävs praktisk handling för att backa upp dessa försäkringar. Alltså: trupp på plats. Frankrike har redan erbjudit sig att skicka en styrka med syftet att avskräcka. Andra länder har uttryckt att de kan överväga detsamma. Danmark har inte bett om denna hjälp än, och få tror nog att USA är berett att faktiskt gå i aktiv strid mot soldater från andra Natoländer. Men just nu känns verkligen ingenting uteslutet.

Det finns mer vi kan göra. Amerikanska militärbaser kan stängas eller verksamheten fördyras och försvåras, situationen för amerikanska företag försämras på den europeiska marknaden och så vidare. Allt måste ligga på bordet. Europa kan inte bli en dörrmatta åt en vettvilling i Washington. Handelskrig var illa nog, nu hotar Trump både ett EU-lands territorium och Natos själva existens. Givet vilken frihet att agera på Grönland som USA redan har är allt detta fullständigt onödigt. Men säg det till den som redan tror att han vet allt.

Madurooperationen gick lite väl smidigt. Trump kan mycket väl ha fått blodad tand och börjat känna sig oövervinnelig. Det gör honom farligare. Därför måste Europa bli mer vaksamt och agera. Inte prata. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen brukar säga att vi måste hjälpa Ukraina att bli ett piggsvin i stål. Omöjligt för Ryssland att svälja. Det gäller emellertid i allt högre grad också oss.

Det har hänt förfärligt mycket på bara ett år. Eller som en bekant i sociala medier skrev: ”Eftersom ljuset släcktes i USA blev jag tvungen att bli Europavän”. Så känns det onekligen. Det finns oerhört mycket med EU som jag starkt ogillar, och jag har under alla mina år som bloggare och debattör kritiserat unionens utveckling mot en europeisk superstat. Men nu när hotet kommer från både öst och väst är EU det bästa vi har. Ja, det enda vi har.