Vi visste hela tiden att vi kunde förvänta oss det oväntade när Donald Trump klev in i Vita huset för en andra mandatperiod. På ett knappt år har han knappast gjort någon besviken på den punkten. Men få hade nog trott att Trump, som utmålats som en fredspresident, skulle gå in militärt och kidnappa statschefer i andra länder.

Aktionen i Venezuela har sänt chockvågor runt världen. Det är inte enbart av ondo. Även om det finns betydande nervositet i Köpenhamn just nu gällande USA:s nästa steg är det nog framför allt auktoritära ledare som har fått lite svårare att sova. Att USA så till synes enkelt kan gå in och plocka en ledare de inte tycker om visar på militär styrka och beslutsamhet. Det påvisar att Trump faktiskt kan gå från ord till handling. Om nu inte bombningen av den iranska kärnenergianläggningen var bevis nog.

I dagsläget är Europa förvandlat till ett bås av kommentatorer. En grupp snackare som kommenterar och reflekterar över det som händer men inte på något sätt självt har förmåga att påverka händelseutvecklingen. Vi ser det i de så kallade fredsförhandlingarna i Rysslands krig i Ukraina, där EU och Storbritannien visserligen är med på ett hörn men där det verkliga inflytandet finns någon annanstans.

Europas växande irrelevans på den internationella scenen blev än tydligare efter USA:s våghalsiga men effektiva tillfångatagande av Maduro i Venezuela. Europa togs helt på sängen och kunde bara kasta ur sig försiktiga vädjanden om att respektera folkrätten, något Trumpstyret naturligtvis ger blanka tusan i. Ingen vill i detta läge stöta sig med USA, vilket resulterar i en form av underdånighet och fjäsk som många länder kommer generas av i framtiden.

Att aktionen är ett brott mot folkrätten råder knappast någon tvekan om. Men mot denna ska ställas omvärldens moraliska rätt eller kanske rent av skyldighet att agera mot diktatorer som förtrycker och begår brott mot mänskligheten. Frågan är som alltid var gränsen går. Maduro var en skrupelfri diktator men är inte anklagad för brott mot mänskligheten.

Från officiellt amerikanskt håll heter det att USA ingrep för att få ett slut på Maduoregimens knarkhandel. Trump var emellertid öppen med att USA kommer ta kontroll över, eller ”investera i”, Venezuelas oljeindustri. Här finns trots allt världens största oljereserv och Venezuela är endast världens 21:a främsta oljeexportör.

Givet att det finns ryska och kinesiska intressen i denna oljereserv är det svårt att kringgå faktumet att USA primärt var intresserat av oljan. Det hävdas att ett tjugotal stora investerare redan planerar en resa till Venezuela. Säkerhetssituationen kommer dock vara ett frågetecken tills vi vet mer om hur situationen på marken kommer utvecklas, i synnerhet om hela regimen skulle falla.

När Trump hävdade att USA ska ”styra” Venezuela höjde många på ögonbrynen. Det lät som att Washington avsåg att göra landet till ett slags koloni. Utrikesminister Marco Rubio var uppenbart besvärad när han ombads svara på med vilken rätt USA ska styra ett annat land och tonade ned det hela. Enligt Rubio tänker USA ”styra” Venezuela genom påtryckningar mot oljesektorn. Tanken är således, om man får tro Rubio, att Venezuela ska regeras av ett slags marionettregering som styr enligt amerikanska intressen. Vi kan notera att vicepresidenten Delcy Rodríguez just nu styr och att tongången från henne så långt har varit trotsig.

Mycket kan förstås hända, men för tillfället verkar den amerikanska planen vara att behålla regimen någorlunda intakt (minus Maduro) och tvinga den att gå med på Trumps villkor för oljeutvinning för att få sitta kvar. Demokrati och fria val var knappast målet med denna aktion, och ett regimskifte kan resultera i våld och kaos.

Alla exilvenezuelaner som jublat på gatorna riskerar att få sätta jublet i halsen. EU kommer säkert kommentera detta också, men precis som vanligt kommer ingen bry sig.

En ny amerikansk imperialism skönjas.