Ingen vet hur många som har fallit offer för den iranska regimens kulor. Det talas om allt från 600 till groteska 12 000 personer. Siffror från HRANA visar på protester i 187 olika städer runt om i landet med arresteringar av över 18 000 människor och bekräftade 2615 döda.

Även om vi inte kan vara säkra på siffrorna är en sak definitivt säker: Irans regim är beredd att göra precis vad som helst för att behålla makten. Alltfler uppgifter pekar mot att protesterna börjar bedarra. Om så är fallet ser regimen ut att klara sig ännu en gång.

Man kan parafrasera Ernest Hemingway när han beskrev hur det är att gå i konkurs: först gradvis, sedan plötsligt. Det är så regimer faller. Det pågår en långsam undergrävning av regimens livskraft genom att den utsätter sig för internationella sanktioner och ej kan delta fritt i handel. Förtrycket och censuren lägger en våt filt över allt vad kreativitet och utveckling heter. Regimen blir stelbent och oanpassningsbar. Och i slutändan är det en kollapsad ekonomi som fäller avgörandet. När militären i landet inte får lön, så som skedde i Bashar al-Assads Syrien, faller korthuset till slut ihop.

Detta har ännu inte skett i Iran. Vi ser inga tecken på att militären bytt sida. Därför är det inte mycket som tyder på att regimen i Tehran står inför en snar kollaps. Dess dagar är möjligen räknade, men här och nu verkar den sitta kvar.

Demonstranterna och många exiliranier hoppades på att regimen passerat det där gradvisa stadiet, att vi kunde vänta oss en plötslig händelseutveckling. Så verkar inte vara fallet. Det är alltid viktigt att hålla sina förväntningar inom rimlighetens gränser. Även om det såg så lovande ut där ett tag blev den arabiska våren i slutändan ingen större demokratisk succé. Hur framtiden för det befriade Syrien ser ut vet vi inte, men oddsen för att det blir en demokratisk mönsterstat i regionen förefaller inte så goda. I bästa fall kan vi förvänta oss en någorlunda stabil semidemokrati som inte mördar sitt folk och sprider terrorism.

Innebär då detta att tusentals människor dött i Iran i onödan? Det vore nästan ondskefullt att påstå något sådant. Det är trots allt upp till folket att själv försöka kasta ut sina förtryckare, och storleken på protesterna denna gång verkar ha varit närmast monumentala. Men det är svårt att stå upp mot en regim som skjuter urskillningslöst rakt in i fredliga folkmassor.

I ett framtida demokratiskt Iran kommer alla dödade demonstranter att betraktas som martyrer, hjältar som började knuffa den där tunga stenen över stupet. Men hur långt in i framtiden denna demokratiska republik ligger, när detta plötsliga inträffar, vet vi förstås inte. Det kan dröja många år än.