Världsordningen som vi känner den skakar bokstavligt talat i sina grundvalar. Den franske presidenten Emmanuel Macron konstaterade det uppenbara inför kamerorna häromdagen: USA vänder sig bort från sina allierade. Den regelbaserade och multilaterala världsordningen rämnar framför våra ögon.

Macrons uppriktighet är efterlängtad. När andra ledare fortsätter att svansa efter och fjäska för Trump eller förringa det alla redan ser ske, väljer den franske presidenten att vara mer öppen. Det uppskattas. Ingen tror nämligen Natochefen Mark Rutte när han påstår att ”vi är på rätt väg”.

Det går emellertid att hävda att USA inte vänder sig bort från sina allierade. De vänder sig snarare emot oss. Det kan också hävdas att den regelbaserade världsordningen alltid har varit ofullständig och alltid på den starkes, i detta fall USA:s, villkor. I så måtto är kritiken från länder som Ryssland och Kina korrekt. USA har nämligen själva sällan levt efter de krav de ställer på andra. Krigen i Vietnam och Irak och landets härjningar i Latinamerika är uppenbara exempel. Trumps senaste stunt i Venezuela bekräftar bara denna bild.

Med det sagt är det uppenbart för hela världen nu att USA har valt en annan väg. Bort från samarbete med allierade. Bort från en strävan efter samsyn. I stället praktiseras endast hot för att främja en mans vilja: Donald Trumps. USA har förvandlats till en sorts dekretauktokrati där en man styr och kringgår de folkvalda församlingarna. Trump hävdar själv att det inte är lagstiftning som begränsar honom utan endast hans egen moral. Eftersom det rör sig om en amoralisk person finns det skäl att vara orolig.

Nu förvånas många över att Trump är precis så radikal som han framstod i sina långa flamsiga tal och hätska utspel i sociala medier. Folk förfäras över att han genomför den politik han gick till val på, att ”America first” nu implementeras. Ur Trumps perspektiv, måste tilläggas. Ty Trumps politik kommer i realiteten och förlängningen leda till ”America alone”.

Ingen kan längre lita på USA. Allierade sedan 80 år tillbaka har förlorat tilliten till Amerikas förenta stater, och det kommer ta tid att återbygga förtroendet igen efter att Trumperan är till ända. När vi nått dit vet vi heller inte. Vi kan potentiellt tänka oss en tolvårsperiod om JD Vance tar över i två mandatperioder. Med tanke på vad Trump lyckats förstöra på ett ynka år är det en ganska förfärande tanke.

Macron sade det som behövde sägas, och den tyske förbundskanslern Merz har sedan tidigare förklarat att pax americana är ”mer eller mindre förbi”. När stats- och regeringschefer uttalar sådana saker offentligt kan vi gissa oss till hur diskussionen går bakom stängda dörrar. Det kommer bli många minnesvärda memoarer att läsa framöver.

Trumps supporters i Europa försöker hävda att vi européer enbart har oss själva att skylla, att vår säkerhet bekostats av amerikanska skattebetalare i alla år. Även om kritiken mot vår egen låga försvarsförmåga är berättigad är föreställningen att Europa endast åkt snålskjuts på USA som bäst en halvsanning. USA har knappast upprättat militärbaser i Europa av altruistiska skäl. Våra gemensamma säkerhetsarrangemang har tjänat oss båda.

Nu rycker Trump upp gamla allianser med rötterna. Han försöker med hot ta över territorier från andra Natoländer. Oöverstigliga gränser har passerats, och Europa måste agera därefter. Det kommer ta tid att bygga kapacitet, men omöjligt är det inte. Vi kan också fortsätta stödja Ukraina när USA drar sig ur. Redan nu uppges Frankrike stå för två tredjedelar av allt underrättelsestöd som Ukraina får från Väst, vilket säger en del om hur Europa kliver fram när USA går in i mörkret.