Forum för levande historia har med hjälp av SCB undersökt högstadieelevers och gymnasisters attityder till minoriteter. Det är bitvis intressant läsning som berör så mycket mer än bara hbtq-gruppen. Det var nämligen en mer negativ inställning till just denna grupp som skapade rubriker i media.

Varför det är på det viset har myndigheten inga svar på. Dock konstateras att ”[d]en globala utvecklingen har […] kantats av klimatkris tillbakagång för demokratin, bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, urholkning av folkrätten och ökad polarisering.” Det är ett intressant försök att förklara varför svenska ungdomar har en mindre positiv syn på hbtq-gruppen. Men nog känns den krystad.

En sak som blir väldigt tydlig även för den statistiskt oinvigde är att bakgrund spelar roll för synen på homosexualitet. Personer som identifierar sig som muslimer, utrikes födda och personer med föräldrar födda utomlands har en mer negativ syn på hbtq-personer än kristna och inrikes födda. Mest toleranta här är personer som inte uppger någon religiös tillhörighet alls, och där är differensen till muslimer hela 32 procent.

Detta är inget som skapat rubriker i mainstreammedierna. Medierapporteringen blir som vanligt snäv och förenklad, och alla kan sedan göra sina egna tolkningar utifrån politisk preferens. Socialdemokraten Åsa Westlund valde en väntad alternativ förklaring till ungdomars mer negativa syn på hbtq när hon skyllde på högerextremism.

Om vi lämnar synen på hbtq finner vi en del intressant som i grunden rör svensk migrationspolitik. Svaren är ganska spretiga. Exempelvis har stödet för påståendet att Sverige bör fortsätta att ta emot flyktingar (”Ja, absolut”) bland gruppen utrikes födda minskat från 56 procent 2003 till 26 procent 2024/25. Gruppen som är tveksamma har vuxit från 12 till 33 procent. Samma trend kan noteras bland inrikes födda med två inrikes födda föräldrar, men där är det fler som svarar ”nej, knappast” och ”nej, absolut inte”. Även bland unga har alltså stödet för att ta emot fler flyktingar rasat, och den trenden bekräftas i mätningar 2013.

Adam Cwejman konstaterar klokt att det finns en föreställning, grundad i ett strukturellt perspektiv, att det alltid är majoritetsbefolkningen som utsätter minoriteter för förtryck och att detta förtryck grundar sig i negativa attityder från denna folkmajoritet. Sålunda kan en muslim inte diskriminera en svart eller vice versa.

Även om Forum för levande historias studie ger väldigt spretiga svar är den en påminnelse om att minoriteter kan ha negativa attityder gentemot andra minoriteter. En trivial slutsats, förstås, men i Sverige en nyttig påminnelse. Ty det identitetspolitiska perspektivet och den strukturella förklaringsmodellen ger inte ger inte utrymme för denna enkla sanning.

Att muslimer på gruppnivå är mer negativt inställda till både homosexuella och judar är knappast en skräll eller överraskning. Om vi vill komma tillrätta med detta, om det nu är målet, behöver vi ta till oss hur saker och ting faktiskt förhåller sig och släppa förutbestämda sanningar och ideologiskt färgade akademiska förklaringsmodeller som erbjuder en karta som leder oss vilse.