Regeringen går vidare med förslagen från Tidöavtalet att invandrare ska kvalificera sig till socialförsäkringssystemen. Frågan är om den går tillräckligt långt eller om förslagen mest kommer få en symbolisk effekt?

Den föreslagna förändringen rör en mängd olika ersättningar och bidrag som kan sägas vara grunden i de offentliga svenska ersättningssystemen: föräldrapenning, barnbidrag och flerbarnstillägg, bostadsbidrag och bostadstillägg, sjukersättning och aktivitetsersättning, omvårdnadsbidrag, äldreförsörjningsstöd och merkostnadsersättning. Noteras kan att ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) inte inkluderas.

Det ska sägas att förändringen först inte verkar så dramatisk. Personen måste ha varit bosatt i Sverige i fem år under den senaste femtonårsperioden. Eller i ett annat EU-land. Här ser vi det första lilla hindret som regeringen inte kan passera utan eftergifter till annan lagstiftning.

Enligt EU-rätten måste vistelsetid i annat EU-land likställas med boendetid i Sverige, vilket i praktiken innebär att en person som bott i Tyskland eller Frankrike kan tillgodoräkna sig den vistelsetiden för att nå de där fem åren som boende i Sverige. Redan här blir det av uppenbara skäl märkligt att tala om kvalificering till svenska socialförsäkringssystem. En positiv skärpning är dock att det endast är laglig vistelse som räknas in.

Grundidén är ändå kvalificering genom arbete. Den som haft en månadslön på 40 000 kr under en sexmånadersperiod eller 20 850 kr under 12 av de senaste 24 månaderna får ett snabbspår. Därtill föreslår regeringen en ventil vid synnerliga skäl. Det handlar om personer som anses ha en stark, etablerad och varaktig anknytning till Sverige.

Den stora saken här är dock att de nya förslagen endast kommer beröra personer som kommer till Sverige från och med 2027. Det handlar således inte om någon retroaktiv lagstiftning. Sålunda bedöms de nya reglerna beröra blott 42 000 individer vilket, givet socialförsäkringssystemet omfattning, är en droppe i havet.

Regeringens jobb- och bidragspolitik.

Detta rimmar med en annan av regeringens reformer: bidragstaket. Beräkningar har visat att det är väldigt få som matchar den typfamilj som regeringen valt för att illustrera hur en stor barnfamilj kan förlora på att gå från maxade bidrag till arbete. Och ändå är det helt rätt att införa både bidragstak och kvalificering till socialförsäkringen, inte minst av de värderingsskäl som finansministern anger.

Med detta sagt innebär kombinationen av regeringens reformer med bidragstak, aktivitetskrav för ekonomiskt bistånd och kvalificering till socialförsäkringen att Sverige lämnar den universella och kravlösa bidragspolitiken. I så måtto är det fråga om en historisk förändring och, givet hur bidragssystemen under decennier alltid har byggts ut av varje ny regering, ett skifte i synen på arbete och bidrag. Detta är något vi sannolikt kommer se tillbaka på om tio år eller så och och peka på som en förändring som var större än den fick uppmärksamhet för när den infördes.

Avvägningen i förslagen gör att Socialdemokraterna troligen kommer låta saken bero efter ett eventuellt maktskifte. Det möjliggör att förändringen består, vilket någonstans är det viktigaste. Därmed har Tidöpartierna faktiskt lyckats få Sverige att lämna den universella och kravlösa bidragspolitiken bakom sig, något inte ens en alliansregering i majoritet lyckades med. Och detta utan uppslitande demonstrationer eller större rubriker. Det är en bedrift i sig.