Politiken är som en pendel, särskilt i Sverige. Den pendlar mellan extremer med tvära kast. Från 2010 och fram till 2015 stod den svenska gränsen i praktiken öppen för hela världen. I dag nås vi ständigt av nya fall där personer som fötts och vistats länge i landet har fått utvisningsbeslut.

Avslag på uppehållstillstånd för personer som fyllt 18 har blivit en snackis under begreppet ”tonårsutvisningar”. Oppositionspartierna Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet har under hårda ord krävt att regeringen inför undantag från reglerna för att rädda dessa individers möjlighet att få stanna i Sverige. Socialdemokraterna, måna om att behålla bilden av ett parti som ”räddade Sverige” 2015 med en stram migrationspolitik, förhöll sig initialt kallsinniga. S vill inte att invandringen ska bli en valfråga. När kritiken växte i de egna leden började dock Magdalena Andersson yppa kritik mot den rådande ordningen och kräva en lösning. Det vill säga: undantag.

Det senaste uppmärksammade exemplet rör emellertid inte tonåringar utan en åtta månader gammal bebis som fått ett nekat uppehållstillstånd trots att han fötts i Sverige och föräldrarna, efter spårbyte, har ett tidsbegränsat arbetstillstånd. Eller hur förhåller det sig, egentligen?

Situationen förefaller, som så ofta i uppmärksammade migrationsärenden, vara en aning mer komplicerad än vad som framgått i media. Föräldrarnas arbetstillstånd går snart ut, och de måste då ansöka om förlängning mot de nya skärpta reglerna. Det räknas som ett nytt arbetstillstånd som ska sökas från hemlandet, men personer som vistats i landet i två år kan ansöka om ett nytt tillstånd utan att behöva lämna landet. Av allt detta följer naturligtvis att ett spädbarn inte ensamt kan beviljas uppehållstillstånd i Sverige förrän vårdnadshavarna fått sitt arbetstillstånd förlängt.

Den paragraf som gav föräldrarna uppehållstillstånd i Sverige finns inte längre kvar. Därför, menar Migrationsverket, finns det inget att hänga upp barnets uppehållstillstånd på. Således avslag. Det är faktiskt i grunden ingen orimlig bedömning.

Tidöpartierna gick till val på att städa upp i migrationspolitiken. Så har också skett. Men det är svårt att göra rent bord med decennier av lagar, praxis och incitament som har staplats på varandra. Oundvikligen kommer människor hamna i kläm, och det är egentligen inte så mycket den sittande regeringens fel som en konsekvens av tidigare riksdagsmajoriteters obenägenhet att skapa tydlighet i migrationspolitiken.

Den 1 april 2025 togs den tidigare bestämmelsen om spårbyte bort. Det var ett välkommet beslut. Sverige har under flera decennier byggt upp ett slarvigt lapptäcke av undantag och särbestämmelser för enskilda grupper, där den så kallade gymnasielagen för en liten grupp afghanska män och pojkar var ett slags crescendo av dumhet som till och med fick Lagrådet att ryta ifrån på sin tydligaste juristprosa.

Åter igen var målet tydlighet. Om du söker asyl och får avslag ska du lämna landet. Då är du inte arbetskraftsinvandrare. Under lång tid blev spårbytet ett sätt för personer som saknade egentlig rätt att vistas i Sverige att stanna kvar. Många uppmärksammade migrationsärenden under de senaste decennierna har bottnat i att migranter stannat kvar i Sverige trots upprepade avslag.

Konsekvenser har saknats, skola och bidrag har erbjudits ändå. Det är inte konstigt att detta blivit en pull-faktor. Ej heller är det märkligt att många fått till synes obegripliga utvisningsbeslut efter att ha vistats i landet i många år och fått barn här. Grundproblemet är att de kunnat vara kvar trots sitt initiala avslag.

Det är viktigt att ha med sig hela denna bakgrund när dagens migrationslagstiftning diskuteras, ty den visar på var vi kommer ifrån och påminner oss om varför vi aldrig får hamna där igen. Om svensk migrationspolitik någonsin ska bli tydlig och förutsägbar måste riksdagen hålla kursen. Vi ser emellertid redan nu hur denna enighet krackelerat. Om Socialdemokraterna eller Moderaterna viker sig är vi snart tillbaka på ruta ett igen med undantag, särlagstiftning och ett oöverskådligt lapptäcke av bestämmelser och tolkningar som ingen kan förstå sig på. Allra minst den som söker uppehållstillstånd här.

Detta vore ett enormt misstag.

Den hårda kritiken bottnar i en föreställning att människor i grunden har rätt att bo i Sverige och att avslag är ett undantag från detta. Vi behöver en gång för alla vända på det perspektivet. Den som söker sig till Sverige och får uppehållstillstånd är gäster här. Vi välkomnar gärna skötsamma personer som vill arbeta, bidra och utveckla landet. Men det är ingen rättighet som någon någonsin ska ta för given.