Det har gått fyra år sedan Vladimir Putin inledde sin så kallade militära specialoperation mot Ukraina. En operation som skulle ta några veckor, inklusive ”mopping up operations” och enligt de mest optimistiska hökarna bara fyra dagar, går nu in på sitt femte år. Putins krig har förvandlats till det som Peter Englund kallar ”det mest förödande, mest korkade typ av krig som tänkas kan”, nämligen ett utnötningskrig utan synbart slut.

Ryssvännerna är fortsatt övertygade om att den ryska segern redan är vunnen, vilket den enligt dem var redan våren 2022. Segerparaden är bara lite… försenad. Vissa av Ukrainas allierade är tvärtom fast i övertygelsen att Ukraina kan vinna – bara Väst upprätthåller och ökar stödet. Faktum på marken här och nu är emellertid att ingen vinner.

En sak är dock säker: alla ukrainare längtar efter fred. Även president Zelenskyj. Det är lite rörande att se honom prata om ett normalt liv efter flera års helvete. Han drömmer om att kunna träffa sina barn igen. Att spela fotboll med sin son. Att kunna ta familjen på bio. Utan livvakter. Presidenten lever upp och får något drömskt i blicken när han pratar om ett vanligt liv. Denna dröm delar han med hela det ukrainska folket. Det tröstlösa är att freden verkar vara så avlägsen.

Zelenskyj är dock ingen fegis, inte en man som flyr undan det ansvar som historien lagt på hans axlar. Därför stannade han kvar den 24 februari 2022. Därför livesände han utanför regeringskvarteren när rysk propaganda hävdade att han flytt landet. Om han nu var intresserad av pengar i första hand hade det varit så enkelt att bara fly och leva i trygghet i Västeuropa.

Det sägs att det pågår fredsförhandlingar. I själva verket är det inte fråga om något dylikt. Amerikanska amatörer träffar garvade ryska diplomater och levererar sedan redan kända ryska talepunkter till Ukraina. Ukrainarna försöker å sin sida visa kompromissvilja för att inte få skulden av Trump den dagen processen att nå en fredsuppgörelse slutligen brakar samman.

Ukraina har befriat 400 kvadratkilometer sedan i januari, enligt överbefälhavare Syrskij. Men det har varit uppenbart sedan den misslyckade sommaroffensiven 2023 att ryssarna haft initiativet på slagfältet, och under det senaste halvåret har det knakat betänkligt i de ukrainska försvarslinjerna på östfronten. Ja, det går väldigt långsamt, och några avgörande genombrott har ockupanterna inte lyckats med. Men ryssarna går alltjämt framåt, och de förstör allt i sin väg. Kvar blir spökstäder, byar som jämnats med marken och orter som upphört att existera.

Kriget är en katastrof för Ukraina men även för Ryssland. Det handlar om hundratusentals bortkastade liv, byar som tömts på sin manliga befolkning och en ekonomi som lär gå in i recession. Invasionen måste vara den största felkalkylen sedan USA gick in i Irak 2003. Men Putin kan inte backa nu.

Under dessa fyra år har det gjorts många symboliska ställningstaganden från ledare och vanligt folk i Väst. Ukrainska flaggor, ”Slava ukraini”-utrop, stående ovationer för Zelenskyj. Det är ju fint och visar att ukrainarna inte står ensamma. Men om dessa symboliska gester inte följs upp av handling i form av konkret stöd, ekonomiskt, militärt och civilt, är det bara gester. Och sådana är gratis och icke förpliktigande.

Att ständigt få höra hur duktig man är när bomberna faller, att inget knäcker en när man varken har el eller värme i bostaden när barnens skola har bombats – det hjälper knappast. För sanningen är att folk är dödströtta. Det går att förstå om det ukrainska folket efter fyra års helvete har begränsat tålamod med tomma hyllningar och innehållslös symbolik.

I ett utnötningskrig är utgången till slut en fråga om resurser och uthållighet, både vid fronten och hos befolkningen i stort. Lite av detta tänker jag ta tempen på när jag snart återvänder till Ukraina, denna gång till öst. Men mer om det inom kort.

Kyrkogård i Butja 2025. Flagga vid graven signalerar fallen soldat.