Häromdagen blev det känt att SD-ledaren Jimmie Åkesson swishat pengar till Dumpen för att hjälpa ansvarig utgivare Sara Nilsson med det skadestånd hon dömts att betala när hon fälldes för grovt förtal. Hon har ett skadestånd på en ringa summa att beta av men ska även stå för rättegångskostnaderna vilket totalt uppges bli en summa på över en halv miljon kronor.

Linus Bylund försvarade sin partiledare i Sveriges Radio med att det å ena sidan var ett ”symboliskt bidrag” Åkesson hade swishat men att det å andra sidan var rätt moraliskt och att SD ska försöka hjälpa till med hela skadeståndet. Du som skattebetalare kan alltså, via partistödet, snart få bidra till att betala skadeståndet för en dömd brottsling.

Bakgrunden till historien är pedofiljägarna i Dumpens tvivelaktiga metoder. Det är Patrik Sjöbergs och Sara Nilssons gemensamma projekt där de lurar presumtiva och aktiva sexualbrottslingar genom vad som skulle kallas brottsprovokation om det var polisen som bedrev arbetet, avslöjar och hänger ut dem och sedan gör high five inför öppen ridå. Konsekvenserna av deras avslöjanden har inte bara varit liv i spillror, vilket är en förväntad konsekvens när någon avslöjas för dylik brottslig verksamhet, utan också självmord.

I det specifika fallet anmäldes Sara Nilsson av en man som hängts ut med namn och bild på Dumpens sajt. Hon har nu alltså dömts för det hela. Förtal är en intressant brottsubricering. Det som sprids behöver nämligen inte vara osant, vilket är ett vanligt missförstånd. Ju större spridning och ju allvarligare anklagelsen är, desto större risk att det utgör ett förtalsbrott.

Här finner vi också skillnaden mellan hur ett rättsväsende arbetar och hur lynchjustis fungerar. Dumpen säger sig vilja skydda barn, och det kanske är sant i någon mån. Men framför allt är de ute efter sensationen, effekten av avslöjandet och slutligen nöjet av att se bytet falla. Rättsväsendet dömer till rättslig påföljd för den enskilde, Dumpen agerar däremot bödel på eget mandat.

Jimmie Åkesson försvarar sitt stöd med att lagen behöver ändras, vilket också är den brottsdömda Nilssons argument. Det kan man ju tycka och arbeta för, men frågan är om Dumpen anser att de ägnar sig åt något slags civila olydnad. I vilket fall är det inget en partiledare för ett riksdagsparti bör stödja.

Efter att under lång tid ha jobbat på sin image som ansvarstagande och regeringsfähig faller Åkesson tillbaka i kaninhålet igen. Han uppmuntrar i praktiken till lynchjustis. Att många av hans väljare gillar detta är en sak, men Åkesson är ju lagstiftare och bör kunna se det orimliga i detta agerande utifrån hans position som partiledare. Föreställ er om V-ledaren eller MP-språkrören betalade rättegångskostnaderna för civil olydnad på vänsterkanten och i utkanten av lagen. Åkesson hade inte varit nådig i sin kritik.

Sannolikt räknar SD och partiledningen med att få ”det folkliga rättsmedvetandet” på sin sida i denna fråga, och kritiken från andra partiledare lär vara måttlig. Det är ett känsligt ämne, och ingen vill bli utmålad som den som inte tar barnens parti i alla lägen. Hur förenklad den positionen än må vara.

För många känns det såklart helt rätt i magtrakten att avslöja dem som söker barn i sexuellt syfte. Häng ut! Alla har rätt att veta. Känslomässigt är det inget konstigt. Men nu talar vi om en presumtiv statsministers agerande. Situationen blir lite som när folk försvarar Trumps delning av en video som framställer paret Obama som apor med att andra minsann framställt honom på ett ofördelaktigt sätt. Jo, visst. Men han är USA:s president. Vi måste kunna ha särskilda förväntningar på en person i den positionen. På samma sätt kan vi förvänta oss mer av partiledaren för Sveriges andra största parti än av nätkrigaren Svenny i Bromölla.

Statsmannamässigt?