I höst är det val i Sverige. Vi väljer en ny riksdag samt företrädare i kommun och region. Frågor om skatter, bidrag, integration, kriminalitet, kanske lite om skolan kommer fylla radio, TV, tidningar och valaffischer. Ja, vi kan räkna ut hur valrörelsen kommer se ut, och vi vet redan vad partierna tycker i alla dessa frågor. Alla oneliners och slogans övas in i respektive partikansli just nu.

Det finns dock en värld utanför våra gränser, och där händer det saker dagligen och stundligen. USA överger Europa med välriktade spottloskor. Ryssland fortsätter att terrorisera Ukraina varje dag och natt. Med temperaturer ned mot 30 minusgrader nattetid lider ukrainarna alltmer, och det finns rapporter om människor som dött av kylan, däribland en överlevare från Förintelsen.

Ju längre kriget i Ukraina pågår, desto mer måste vi imponeras av det ukrainska folkets motståndskapacitet. Oundvikligen funderar jag över hur svenska folket hade klarat av en liknande prövning. Frågan är oundviklig – och inte helt bekväm. Hur många hade stannat och kämpat? Hur många hade anpassat sig till enormt prövande omständigheter? Hur hade civilsamhället klarat att gå samman?

Motståndskraft handlar inte bara om artillerisystem, drönarkapacitet och tillgång till skyddsrum, även om allt detta kommer behövas. Det handlar också om ett mentalt motstånd. Att hålla ihop. Att inte så split i samhället när det finns en yttre fiende.

Om Ukraina inte hade enats mot Ryssland utan hemfallit till interna bråk hade det varit oerhört mycket svårare att hålla fronten och stå pall. Tvivelsutan har det hela tiden varit en rysk förhoppning att ukrainarna skulle börja bråka inbördes och kräva regeringens avgång. Det hade kunnat hända. Men massiva och systematiska brott mot civila tenderar att ha en samlande påverkan på den som utsätts, vilket är en läxa ryssarna inte har lärt sig från nazisterna, som slogs om samma territorier för 90 år sedan.

Hur enat är svenska folket? Och hur enade skulle vi lyckas förbli vid ett riktat angrepp mot landet? Det finns inga självklara svar på dessa frågor. Men vi ser hur det sprids föreställningar om medier som ljuger för folket, om medier som folkets fiender, om EU som vår stora fiende och Ryssland som utsatt för russofobi från ett krigshetsande Väst.

Vid små kriser som är begränsade i tid och omfattning har svenskarna visat på bra förmåga att samarbeta. Terrordådet på Drottninggatan 2017 resulterade i nedstängd kollektivtrafik i Stockholm. Folk blev strandade på arbetet utan möjlighet att ta sig hem. Min gravida fru promenerade från Solna till Enskede den eftermiddagen, men många organiserade sig via meddelandegrupper och skjutsade hem främlingar. Folk med tillgång till bil ställde upp, vilket var fint att se.

Visserligen var terrordådet en chock för Sverige. Men det var en begränsad händelse i både tid och omfattning och inget angrepp på hela landet. Det krävdes ingen uthållig motståndskraft från hela folket. Så hur skulle vi klara en sådan situation? Det finns inget självklart svar på den frågan.

Med jämna mellanrum mäts svenska folkets motståndsvilja och villighet att slåss för sitt land. I samtliga undersökningar noteras en högre villighet hos män än hos kvinnor. Skillnaden mellan inrikes- och utrikesfödda varierar. I en mätning som publicerades i januari år noterades högre siffror för gruppen utrikesfödda i utsatta områden än för personer boende i övriga landet. Dock var svarsfrekvensen usla 20 procent jämfört med 34 procent för övriga, vilket onekligen kan ha påverkat resultatet.

Problemet med sådana här mätningar är förstås att de är just mätningar, genomförda i fredstid. Få om ens någon kan på allvar föreställa sig hur det är att försvara sitt land i en krigssituation. Sverige har ingen mental beredskap för riktigt svåra tider. Det värsta många har upplevt i sina liv är högre matpriser och höjda räntor. Att föreställa sig utslagen elförsörjning, att tvingas lämna sitt hem, att splittras från sina anhöriga och allt annat som hör en krigssituation till är helt enkelt inte möjligt för de allra flesta.

Därtill ska vi lägga en avgörande faktor: uthållighet. Hur uthålligt är det svenska samhället under en stor prövning? Ukraina har visat en beundransvärd uthållighet under snart fyra års fullskaligt krig. Har vi svenskar en sådan förmåga? Eller skulle vi knäckas i en motsvarande situation, längtande tillbaka till normalitet och beredda att betala vad än det kostar?