Det var en kram som skickade chockvågor genom det socialliberala Sverige, den så kallade breda mitten, och mainstreammediernas nyhetsredaktioner. Liberalerna och Sverigedemokraterna hade gjort det otänkbara, satt sig ned, diskuterat sakpolitik och kommit överens om att de båda kan sitta i en framtida regering ihop. Nu väntade ett medialt stålbad för L-ledaren Simona Mohamsson.

Först ska sägas att det som skedde var ett av två alternativ. Liberalerna tog tidigare ställning för det ena alternativet, nämligen att vägra sitta i regering med SD. Detta kritiserades av somliga medan andra, däribland den framträdande socialliberala rösten och gängens fiende nummer ett Jan Jönsson var nöjd med beslutet.

Partiet lyfte emellertid inte i opinionen. Tvärtom fortsatte L att rasa och noterade hela tiden nya bottenrekord. Det var tydligt att beskedet om SD inte lockade väljare. Dessutom satte det hela Tidösamarbetet och Ulf Kristerssons trovärdighet som framtida regeringsbildare i fråga. Det i sig fråntog statsministerns ett av trumfkorten mot oppositionen, nämligen förmågan att samla ett politiskt lag.

Mohamsson måste ha dragit slutsatsen att alternativ ett inte fungerade. Alltså återstod alternativ två: att komma överens med SD. För detta måste hon ha förstått att det väntade hård kritik, både från partikamrater som skulle lämna partiets i vredesmod och skam, och från socialliberala medier som DN. Men hon gjorde det ändå. Kanske kan man kalla det en sista chansning för att locka stödröster. Särskilt mycket att förlora har Mohamsson icke i detta läge ett halvår före valet när L ligger stadigt under två procent i opinionsmätningarna.

Så kom då intervjuerna. Eller ska vi säga husförhören. Simona Mohamsson hade ju svikit hela det liberala Sverige. Begått en svår synd. I sociala medier såg vi anhängare och andra med ljusblå hjärta vräka ur sig hela sitt känsloregister. Även sådana som i vanliga fall kritiserar L för att inte vara liberala över huvud taget.

I SVT:s Aktuellt fick Mohamsson frågor om den där kramen. Som om hon hade kramat Satan själv och borde känna sig lite smutsig efteråt. Jimmie Åkesson sträcker ju fram handen men Mohamsson gör det förbjudna och svarar med en kram. Själv säger hon att hon gör så, att hon kramar folk. Kanske är det inte konstigare än så. Det var något spontant i den stunden.

Mohamsson säger rent konkret att SD har förändrats. De har tillsammans med övriga Tidögänget stoppat de så kallade tonårsutvisningarna, och i överenskommelsen mellan L och SD finns eftergifter från SD, bland annat en ny euroomröstning 2030. Mer ärligt hade varit att säga att hela den gångna mandatperioden visar på sverigedemokratisk mognad och kompromissvilja. Ända sedan riksdagsinträdet har SD strävar efter att visa att partiet är seriöst, att de går att samarbeta med, att det håller överenskommelser och att det är kompromissvilligt. Att nästa steg är en plats i en regering är inget konstigt efter över 15 år i Sveriges lagstiftande församling.

Nyss var L och SD Tidölagets bråkande par, det problematiska paret som befann sig på samma fest men helst vistades i olika rum. Nu befinner vi oss i ett läge där deras relation plötsligt har kommit längre, åtminstone officiellt, än vad Moderaternas och Kristdemokraternas dito med SD har gjort. Att M och KD kommer komma till samma slutsats gällande SD:s framtida regeringsmedverkan är dock självklart.

Särskilt dramatiskt är inte allt detta, åtminstone inte för den som förmå se politiken både strategiskt och sakpolitiskt. Tidöpartierna har inget alternativ till sina fyra partier. Centerpartiet är inte intresserat av ett samarbete och heller ingen lämplig partner. Opinionsläget förutsätter att alla fyra håller sig kvar i riksdagen och gör ett bra val. Annars blir det maktskifte. Snart fyra års samarbete visar att M, KD, L och SD de facto kan samarbeta i många olika och svåra sakfrågor.

För ideologiskt drivna och känslomässigt styrda folkpartister är Liberalernas SD-kram outhärdlig. Trots att partierna styrt Sverige tillsammans i tre och ett halvt år, med den enda skillnaden att SD haft tjänstemän på regeringskansliet och inga ministrar. Är det denna distinktion som är skillnaden mellan himmel och helvete i svensk politik kanske vi inte har så stora problem att bekymra oss om trots allt. Och om nu L åker ur i höstens val, var det knappast överenskommelsen med SD som var orsaken.