Folkrätten är ett vitt begrepp som behandlar en rättsordning mellan stater. Här ingår bland annat mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt och internationell straffrätt. I en perfekt värld skulle de folkrättsliga överenskommelserna vara en alldeles förträfflig måttstock för internationella relationer. Problemet är att några av historiens värsta regimer använder dem för att få fortsätta förtrycka befolkningen.

I media nämns folkrätten primärt när ett land vidtagit militära åtgärder mot ett annat. I sak är det inte fel då folkrätten förbjuder krig och våldsanvändning mellan stater, och militära insatser ska godkännas av FN. Detta är bara ett av många exempel på FN:s tandlöshet. Men perspektivet blir väldigt snävt eftersom människorna glöms bort.

Nu när USA och Israels gemensamt har lyckats slå ut Irans högste ledare Ali Khamenei i ett välplanerat angrepp har frågan om folkrätten åter kommit upp i debatten. Vän av ordning, eller snarare regelbaserad världsordning, kan förstås resa tydliga invändningar mot att USA och Israel tar sig rätten att avlägsna ledare de inte gillar. Israel har under många år tagit ut terrorledare med kirurgiska angrepp, det är inget nytt. USA har också en lång historia av att försöka sig på regimskiften i fjärran land. Med högst varierat resultat.

Problemet med folkrätten är att den i praktiken skyddar diktatorer och förtryckande regimer, inte folken. Inte människorna. Khamenei var inte det iranska folket. Enligt folkrätten var det fel att avsätta Libyens diktator Khadaffi. Saddam Hussein skyddades också av folkrätten. Att Irakkriget var en katastrofal felbedömning med vars konsekvenser vi lever än i dag är en annan diskussion. Diktatorn skyddades hur som helst av folkrätten i praktiken. Samma sak gäller Irans högste ledare.

Kritiken mot angreppet som ledde till Khameneis död kommer från väntat håll. Maga-debattören Marjorie Taylor Greene kallade Trumps regering för ”sjuka jävla lögnare”, ryssvännen Tucker Carlson betraktade attacken som ”fullständigt vidrig och ond”. Han påstod för övrigt att tiotusentals amerikaner skulle dö om USA slog ut Iran kärnenergianläggningar.

Både Taylor Greene och Carlson företräder en isolationism som är vanlig inom Maga. USA ska dra sig tillbaka och låta diktatorer som Kim, Putin och Khamenei härja fritt. I Sverige kan vi notera hur knallhattar längst ut på vänster- och högerkanterna, som påfallande ofta också står bakom Putins krig i Ukraina, protestera.

Khamenei är borta. Få, allra minst det iranska folket, sörjer honom. Men nu då? Att döda eller kidnappa enskilda ledare är en sak. Att få en hel regim på fall är något annat. Risken som Trump tar varje gång han försöker plocka ledare är betydande. Han kontrollerar inte efterspelet. I Venezuela ledde det inte till krig, men heller inte till regimskifte. Regimen sitter kvar men leds bara av en annan person.

Vad som händer i Iran nu vet vi inte. Kommer Khameneis död få det iranska folket att åter gå ut på gatorna och försöka störta regimen? Trump har uppmanat folket att ta saken i egna händer. Men det är inget som bara låter sig göras utan vidare. Den iranska regimen visade exakt hur brutal den är beredd att vara när den mejade ned tusentals människor på gatorna för inte så länge sedan. Firanden efter den högste ledarens död har noterats, men regimen kommer sannolikt inte bara att braka samman av sig själv i detta läge. Såvida inte något oväntat händer och det blir en maktkamp inom regimen.

En ny högste ledare ska tillsättas, enligt talmannen. Helt oförberedda verkar regimen inte vara, men en given efterträdare finns inte. Kanske Khameneis son, kanske chefen för säkerhetsrådet. Just nu vet vi inte ens vilka i regimens högsta ledning som är i livet. Här och nu finns inga tecken på att regimen i Iran kommer att falla.

Vi kan däremot konstatera att Iran är påtagligt försvagat, vilket innebär att ännu en rysk allierad står och vacklar. Det i sig är positivt. Oavsett vad folkrätten säger om saken.

Extremister, förenen eder!