Frågan om huruvida svensk public service lutar åt vänster eller höger tycks ständigt aktuell. Medan de flesta hävdar att SVT, SR och UR helt uppenbart lutar åt vänster, och ger goda exempel på det, kontrar Aftonbladets ledarsida alltid med att vara motvalls. Nu tycker sig ledarsidan ha fått ammunition.

Tankesmedjan Katalys har nämligen låtit AI analysera 23 avsnitt av samhällsprogrammet Agenda i SVT genom att mäta de olika sidornas talartid. Resultatet, hävdar Katalys, är att högerföreträdare kommer till tals betydligt oftare. Förhållandet, sägs det, är 7 mot 3. Anders Lindberg blir förstås alldeles till sig av sådana här siffror. Äntligen statistiken som bevisar den lindbergska tesen att SVT har blivit högervridet!

Problemen med undersökningen är flera. Talartid i ett samhälls- och debattprogram som Agenda säger ingenting om innehållet i programmet. Det tas inte hänsyn till vilka ämnen som diskuterades, vilka teman som programledningen styrde innehållet utifrån och så vidare. Detta betyder att det, utan att granska innehållet närmare, kan handla om krisen inom borgerligheten, exempelvis Liberalernas kollaps. Knappast ämnen som är till de borgerligas fördel.

Dessutom är det inte osannolikt att förvänta sig att fördelningen skulle se lite annorlunda ut om Socialdemokraterna satt vid makten. En regering och dess företrädare får alltid mer uppmärksamhet i media, vilket är tämligen naturligt.

Dessa nyanser spelar förstås ingen roll för någon som Anders Lindberg, som endast letar halmstrån som styrker tesen att public service gått och blivit höger, kanske rent av sverigedemokratiskt. Vad som spelar roll, om man nu är genuint intresserad av frågan, är val av ämnen och vinklingar av nyheter (det som Peter Wolodarski skulle kalla ”agendasättande journalistik”). Adderat till detta krävs också en analys av vad som väljs bort, vad som aldrig uppmärksammas utan sållas bort redan på redaktionsmötet eller aldrig ens föreslås bli en nyhet på grund av att redaktionsmedlemmarna helt enkelt inte har det perspektivet på den specifika frågan.

Däri ligger den politiskt färgade kantringen som många kritiserar SVT och SR för. Jag kan tycka att mycket av den kritik som framförs mot public service är hårklyveri och allmänt gnäll. Det är som om alla vill ha just sin åsikt representerad. Men det finns givetvis relevant kritik som handlar om just vad som inte sägs, vilka perspektiv som inte lyfts fram, vad som sorteras bort. Om förenklingar som gränsar till förvanskning och lögn, inte sällan i utrikesrapporteringen. Och så vidare.

För drygt tio år sedan var den agendasättande journalistiken i sitt esse i frågor som rörde migration och integration. Media, kulturetablissemang och politik gick hand i hand in i en ljusnande framtid där alla marscherade i takt, där minsta avvikelse straffades och där till och med vissa ord var förbjudna. Debattklimatet har lättat upp betydligt sedan dess, men det krävdes en migrationskris och en kollaps av den humanitära stormaktens ambitioner och visioner innan vi nådde det.

Ett tecken på att ränderna aldrig riktigt går ur får vi dock dagligdags i public service rapportering i ämnet. Spontant tar journalistiken invandrarens parti mot regeringens förändrade regler för rätten till uppehållstillstånd, vilket i medierna går under benämningen ”tonårsutvisningar”. Perspektivet är enkelt: alla har i grunden rätt att bo i Sverige, och de regler som försvårar detta blir ifrågasatta av journalisterna. De ”drabbade” intervjuas och enskilda fall lyfts fram i en argumentationslinje som föga subtilt syftar till att pusha för undantag.

De positiva exemplen på invandrare som hittat jobb blir argument för att utvisningar per se är fel. Politiker har alltid svårt att värja sig för enskilda fall. Men att någon som kommit till Sverige har lärt sig språket och hittat jobb, är det verkligen en nyhet? Borde det inte vara ett normaltillstånd, som att solen går upp? I vilket annat land skrivs ens sådana rubriker?

Katalys lät göra sin undersökning utifrån en ”magkänsla” om högervridning i public service. Lindberg, som är en inventarie i SVT:s lokaler i likhet med tidigare Göran Greider, har dessutom mage att klaga över att hans medverkan är för skral. Det är humor och parodi.

Kanske är det hela tanken. Att bara provocera. När Lindberg kallar den upplevda högervridningen för en ”påverkanskampanj” som kan påverka höstens val är det så bortitok att det inte kan vara annat än en ogenerad provokation. Eller?