Den utlovade ryska segern i Ukraina tycks dröja ännu lite grand. Utvecklingen de senaste månaderna är att Ukraina befriat mer terräng än vad ryssarna har tagit samtidigt som de ryska förlusterna överstiger det antal de lyckas rekrytera. Samtidigt fortsätter Ukraina att slå mot mål inne i Ryssland, med infernot i Tuapse som ett glödande exempel.

Betyder detta att en rysk kollaps är nära förestående? Nej. Men för vanliga ryssar kommer kriget närmare, och kontinuerliga angrepp mot ryska oljeraffinaderier och hamnar innebär att den positiva effekten av det stigande oljepriset klingar av för rysk ekonomi. Exakt hur allvarligt läget är vet ingen utomstående, men att Putin själv uppvisar oro offentligt för landets ekonomi är ett gott tecken.

Den ukrainska manskapsbristen är välkänd. Exempel som detta, där en soldat varit 343 dagar vid fronten utan rotation, är tyvärr inte unikt. President Zelenskyj har öppet kommenterat problemet med för få rotationer, så det är knappast en statshemlighet. Manskapssituationen kommer inte förbättras. Därför arbetar Ukraina hårt för att ersätta soldater med robotar. Enligt ukrainarna nåddes en milstolpe förra sommaren då ryska soldater kapitulerade för en helt robotiserad enhet.

Ovanstående exempel må vara ett enskilt fall, men enligt Zelenskyj har robotar och drönare utfört 22 000 uppdrag de senaste tre månaderna. Drönarutvecklingen har varit livsviktig i flera år, och nu följs den av en liknande utveckling på marken. Framtidens krig, det krig som bedrivs på distans, är redan här. Stora framryckningar med pansarfordon över öppen terräng är historia. Den så kallade dödszonen växer vilket stärker bilden av att ryssarna inte längre kommer någonvart.

Om ukrainarna lyckas utveckla robottekniken och samtidigt skala upp produktionen, kan bristen på soldater bli ett mindre akut bekymmer framöver. Då minskar samtidigt effekten av ryssarnas numerära övertag på slagfältet och föreställningen om den förutbestämda ryska segern baserad på demografi kommer på skam. Samtidigt ska vi förstås vara medvetna om att ryssarna kan förväntas utveckla liknande teknologi i denna katt-och-råtta-lek, precis som vi sett med drönarkriget.

Parallellt utvecklar Ukraina sin elektroniska krigföring. Systemet Lima uppges sedan årsskiftet ha neutraliserat 26 Kinzhalmissiler, 33 kryssningsmissiler och över 10 000 drönare. Detta är särskilt viktigt med tanke på Ukrainas skriande brist på luftvärn.

Det förefaller också som att Ukraina slutligen har gett upp hoppet om att någonsin få över Donald Trump på sin sida. Det har varit en femtonmånadersperiod av vita knogar och bitna tungor i Kyjiv. Ukraina har svalt en offentlig förnedring i Ovala rummet och tolererat allehanda påhopp, allt från att Zelenskyj skulle vara en diktator till att det var Ukraina som startade kriget. Allt har varit i syfte att försöka få Trump att slutligen förstå bakgrunden till Putins krig och realiteterna på marken. Det har varit förgäves.

Kanske var det JD Vances senaste uttalande om att hans mest stolta ögonblick var när USA drog tillbaka sitt stöd till Ukraina som till slut blev avgörande. Ukraina har kommit att inse att det är hopplöst att prata vett i Trump. Deras hopp står till Europa, och här finns positiva signaler. Vi ser färre som smickrar kungen i Vita huset, och nu pratas det öppet om ett europeiskt Nato. En plan b ifall det otänkbara skulle hända.

Ukrainas förmåga att stå emot rysk aggression i över fyra år och samtidigt bygga Europas modernaste och mest stridskunniga armé har gett ukrainarna ett växande självförtroende. Apropå att Ukraina, enligt Trumps famösa uttalande, saknar kort att spela ut.