Regeringen har fattat beslut om något den kallar den största straffreformen sedan brottsbalken infördes. Lagrådet har i vanlig ordning invändningar, och oppositionen är kritisk.

Så fort det ska göras en skärpning av straffrätten kommer kritik från vänster och Lagrådet, vilka ärligt talat börjar likna samma andas barn. Vad är det då regeringen vill göra som anses så fruktansvärt?

Som utlovat avskaffas mängdrabatten. När någon döms för flera brott ska varje brott få större betydelse för det samlade straffet, anser regeringen. Straffvärdet för varje brott ska som huvudregel läggas till och därefter ska domstolen göra en helhetsbedömning för att det inte ska få orimliga konsekvenser. Straffvärdet bör minst motsvara summan av straffvärdet för de tre allvarligaste brotten. Det är kanske inte en perfekt lösning, men definitivt bättre än dagens system där huvuddelen av brottsligheten i praktiken blir straffri.

Regeringen föreslår också att straffvärdet ska bedömas på ett mer nyanserat sätt än i dag. Försvårande omständigheter som stor skada, hög grad av fara eller särskild utsatthet ska få ett tydligare genomslag på straffets längd. Dessutom ska livstids fängelse kunna dömas ut när någon begått flera särskilt allvarliga vålds- eller sexualbrott, även om livstidsstraff inte ingår i straffskalan för de enskilda brotten. Därtill ska vissa strafflindringsgrunder, som gärningsmannens höga ålder eller dåliga hälsa, slopas.

Mest uppmärksamhet i media har de dubblerade straffen för så kallad gängbrottslighet fått. Detta har Lagrådet avstyrkt genom att kalla det ”ett hastverk”. Advokatsamfundet, som alltid motsätter sig straffskärpningar, är föga förvånande av samma åsikt. De vänder sig emot att regeringen vill ”höja den generella repressionsnivån i samhället”. Och det kan vi ju inte ha.

Den mest intressanta förändringen är emellertid att regeringen vill att presumtionen mot fängelse tas bort. Denna ordning har jag kritiserat många gånger genom åren. Den har styrt svensk rättsskipning i decennier och ålagt rätten att alltid försöka undvika fängelse som påföljd. Detta har under lång tid fått bisarra konsekvenser. Mördare har behandlats med silkesvantar och många farliga individer har sluppit fängelse helt och hållet. Det har dessutom inneburit att brottsoffrets rätt till upprättelse bokstavligen har avtalats bort i rättskipningen.

Därtill införs villkorligt fängelse och ersätter dagens påföljder villkorlig dom och skyddstillsyn. Vid brott mot villkoren ska straffet avtjänas på anstalt i stället.

Från vänsterhåll hörs i vanlig ordning kritik. Lagrådet är som synes också kritiskt. Men spelar det längre någon roll vad denna lilla samling tyckare anser? I den mediala debatten har Lagrådet en upphöjd roll, men vi ska minnas att det består av två före detta och ett nuvarande justitieråd där en inte har dömt i tings- och hovrätt på flera decennier och en tredje främst sysslat med affärs- och förvaltningsjuridik. Det är lätt att dra slutsatsen att deras verklighetskontakt är allt annat än imponerande. Vi ska dessutom minnas att Lagrådet också hade invändningar mot skärpta straff för grovt vapenbrott, en viktig komponent för polisens möjlighet att häkta misstänkta direkt.

Den med ett normalt rättsmedvetande inser sannolikt att de straffrättsliga reformer som Tidöregeringen nu föreslår för riksdagen inte bara är fullt rimliga – de är helt nödvändiga och borde ha införts för länge sedan. Under väldigt lång tid har svensk rättsskipning fokuserat på att mildra effekterna av påföljden för den tilltalade, inte ge brottsoffret upprättelse. Det sistnämnda har över huvud taget inte varit en komponent för domstolarna, vilket också illustreras av svårigheten för den som tilldömts skadestånd att faktiskt få ut pengarna. Även detta har regeringen för övrigt ändrat.

Brottsoffer ska få upprättelse och farliga människor ska sitta inne, konstaterar Ulf Kristersson. Det låter som en valslogan. Men adderar vi den föreslagna straffrättsreformen till tidigare åtgärder visar regeringen faktiskt att den menar allvar. Nu kan vi bara hoppas att den också ser över hur livet för den som lever med skyddade personuppgifter kan förenklas, för i dag är det helt enkelt orimligt komplicerat. Också det handlar ofta om brottsoffers upprättelse.

Straffrättsreformen kommer bli en av de viktigaste som Tidöregeringen lämnar efter sig. Det är också något som har goda chanser att stå sig. Det lär nämligen inte bli lätt för en rödgrön regering att förklara för väljarna varför den vill sänka straffen för våldtäktsmän, återfallsförbrytare och gängkriminella.