Kan 2026 blir året när Europa får lite självförtroende att stå emot en galenpanna i Washington? Kan det bli året när sanktionerna mot den ryska ekonomin äntligen börjar få effekter som Kreml inte längre kan dölja?

Sedan Sovjetunionens och kommunismens fall har maktförhållandena i världen varit tämligen konstanta. USA har varit den dominerande parten. EU har visserligen vuxit i antal medlemmar, men Europa är alltjämt en splittrad kontinent och lär så förbli. Den stora förändringen sedan millennieskiftet är Kinas växande ekonomiska och därigenom politiska makt.

Nu pågår stora förskjutningar i världspolitiken. Anledningen är förstås Donald Trump. Under Trumps första mandatperiod i Vita huset drog sig USA tillbaka från internationellt samarbete utifrån den implementerade ”America first”-principen. Detta har eskalerat påtagligt under Trumps andra fyraårsperiod. Samtidigt som USA spottar gamla allierade i ansiktet och hotar att dra tillbaka trupper från Europa (varsågoda), är frestelsen att starta nya krig fortfarande lika stor. Vissa saker förändras tydligen aldrig.

Kung Charles III gjorde ett beundransvärt försök att tala amerikanerna tillrätta i ett imponerande snillrikt tal i kongressen i april. Men det finns ingen mottagare för budskapet om samarbete mellan USA och Europa just nu. Så länge trumpismen styr i Washington är det upp till Europa att klara sig på egen hand. Detta är en signal som äntligen tycks ha gått fram till London, Berlin och Paris.

Inte bara snickras det på ett slags europeiskt Nato, det byggs alternativa allianser för att säkra handeln framöver. Indien och EU har äntligen enats om ett handelsavtal. Kanada blir en allt viktigare partner. Och ofrånkomligt kommer Europa även behöva samarbete tätare med Beijing när USA sluter sig och hänger sig åt blott förolämpningar och ett schizofrent beteende.

Föreställningen att vi kan vänta ut Trumps år och sedan återgå till något slags normal relation med USA tycks omfamnas av allt färre. Det är bra, ty vi kan inte ägna oss åt önsketänkande i detta allvarliga läge. Trumpismen lär inte dö ens med Trumps frånfälle. Det finns potentiella arvtagare, och en sådan som JD Vance tycker om möjligt ännu mer illa om Europa.

Vi behöver ett slags ”Europa först”-perspektiv just nu. Det innebär mer EU, ty med alla dess brister är det detta samarbetsorgan vi har till vårt förfogande och vårt enda instrument för att ena vår del av världen under gemensamma intressen. Till skillnad från den amerikanska versionen innebär ”Europa först” dock mer samarbete med andra, inte mindre.

Möjligen kan vi även se en vändning i kriget i Ukraina. Året har åtminstone börjat positivt med enorma ryska förluster, återtagen ukrainsk terräng och så frekventa angrepp mot den ryska oljesektorn att Putin tvingats kommentera dem offentligt. Ryssland går på pumpen i Ukraina just nu. Efter mer än fyra års strider och uppskattade förluster på 1,3 miljoner soldater har Putin ännu inte lyckats ta Donbass, ett minimimål med invasionen.

Ukrainas angrepp allt djupare in på ryskt territorium ger effekt. De ekonomiska effekterna av kriget och sanktionerna blir allt tydligare med konkurser i Ryssland och ett prognosticerat budgetunderskott för 2026 som redan har överskridits. Till detta kan vi lägga den ryska regimens ökade repression. Den agerar som terrorregimer alltid gör när de pressas: med ökat förtryck. Den lilla relativa frihet som ryssar har åtnjutit på internet börjar nu försvinna. Och stödet för Putin sjunker i statliga mätningar.

Vi ska inte inbilla oss att något av detta kommer leda till massiva protester på gatorna i Moskva och S:t Petersburg. Men om elitens tilltro till Putins ledarskap börjar vackla kan det hända saker. Putin är endast användbar så länge han levererar till eliterna.

2026 känns således som ett år där vi kan se en förändringens vind blåsa internationellt, och vi måste stå stadigt. Vissa förändringar är framtvingade av omständigheterna och knappast ett förstahandsval. När USA vänder oss ryggen har vi emellertid inget annat val än att se om vårt eget hus.