Kan 2026 blir året när Europa får lite självförtroende att stå emot en galenpanna i Washington? Kan det bli året när sanktionerna mot den ryska ekonomin äntligen börjar få effekter som Kreml inte längre kan dölja?
Sedan Sovjetunionens och kommunismens fall har maktförhållandena i världen varit tämligen konstanta. USA har varit den dominerande parten. EU har visserligen vuxit i antal medlemmar, men Europa är alltjämt en splittrad kontinent och lär så förbli. Den stora förändringen sedan millennieskiftet är Kinas växande ekonomiska och därigenom politiska makt.
Nu pågår stora förskjutningar i världspolitiken. Anledningen är förstås Donald Trump. Under Trumps första mandatperiod i Vita huset drog sig USA tillbaka från internationellt samarbete utifrån den implementerade ”America first”-principen. Detta har eskalerat påtagligt under Trumps andra fyraårsperiod. Samtidigt som USA spottar gamla allierade i ansiktet och hotar att dra tillbaka trupper från Europa (varsågoda), är frestelsen att starta nya krig fortfarande lika stor. Vissa saker förändras tydligen aldrig.
Kung Charles III gjorde ett beundransvärt försök att tala amerikanerna tillrätta i ett imponerande snillrikt tal i kongressen i april. Men det finns ingen mottagare för budskapet om samarbete mellan USA och Europa just nu. Så länge trumpismen styr i Washington är det upp till Europa att klara sig på egen hand. Detta är en signal som äntligen tycks ha gått fram till London, Berlin och Paris.
Inte bara snickras det på ett slags europeiskt Nato, det byggs alternativa allianser för att säkra handeln framöver. Indien och EU har äntligen enats om ett handelsavtal. Kanada blir en allt viktigare partner. Och ofrånkomligt kommer Europa även behöva samarbete tätare med Beijing när USA sluter sig och hänger sig åt blott förolämpningar och ett schizofrent beteende.
Föreställningen att vi kan vänta ut Trumps år och sedan återgå till något slags normal relation med USA tycks omfamnas av allt färre. Det är bra, ty vi kan inte ägna oss åt önsketänkande i detta allvarliga läge. Trumpismen lär inte dö ens med Trumps frånfälle. Det finns potentiella arvtagare, och en sådan som JD Vance tycker om möjligt ännu mer illa om Europa.
Vi behöver ett slags ”Europa först”-perspektiv just nu. Det innebär mer EU, ty med alla dess brister är det detta samarbetsorgan vi har till vårt förfogande och vårt enda instrument för att ena vår del av världen under gemensamma intressen. Till skillnad från den amerikanska versionen innebär ”Europa först” dock mer samarbete med andra, inte mindre.
Möjligen kan vi även se en vändning i kriget i Ukraina. Året har åtminstone börjat positivt med enorma ryska förluster, återtagen ukrainsk terräng och så frekventa angrepp mot den ryska oljesektorn att Putin tvingats kommentera dem offentligt. Ryssland går på pumpen i Ukraina just nu. Efter mer än fyra års strider och uppskattade förluster på 1,3 miljoner soldater har Putin ännu inte lyckats ta Donbass, ett minimimål med invasionen.
Ukrainas angrepp allt djupare in på ryskt territorium ger effekt. De ekonomiska effekterna av kriget och sanktionerna blir allt tydligare med konkurser i Ryssland och ett prognosticerat budgetunderskott för 2026 som redan har överskridits. Till detta kan vi lägga den ryska regimens ökade repression. Den agerar som terrorregimer alltid gör när de pressas: med ökat förtryck. Den lilla relativa frihet som ryssar har åtnjutit på internet börjar nu försvinna. Och stödet för Putin sjunker i statliga mätningar.
Vi ska inte inbilla oss att något av detta kommer leda till massiva protester på gatorna i Moskva och S:t Petersburg. Men om elitens tilltro till Putins ledarskap börjar vackla kan det hända saker. Putin är endast användbar så länge han levererar till eliterna.
2026 känns således som ett år där vi kan se en förändringens vind blåsa internationellt, och vi måste stå stadigt. Vissa förändringar är framtvingade av omständigheterna och knappast ett förstahandsval. När USA vänder oss ryggen har vi emellertid inget annat val än att se om vårt eget hus.
Att stå emot Trump är inte ett psykologiskt tillstånd. Ingenting man kan peppa sig till på en yogamatta. Europa har under många år slängt det mesta i sjön men varit överjävligt goda. Och självgoda.
Det straffar sig nu. Och lär fortsätta straffa sig eftersom något större hopp om någon bättring inte går att hitta. Affirmationer hjälper förstås lite men dom andras försprång är ganska duktigt.
Ja, det har straffat sig. Vi har blivit alldeles för beroende av USA, inte minst militärt. Men det finns anledning till optimism nu när alltfler röster i Europa öppet pratar om ett ökat europeiskt oberoende. Viktigast här är inte vad länder som Ungern och Slovakien tycker utan som vanligt hur de tongivande giganterna Tyskland och Frankrike agerar. Lägg därtill Storbritannien. Det kommer dock ta tid, och denna tid måste vi köpa oss.
Europeiskt oberoende har en tendens att kollidera med nationellt oberoende skulle jag säga. Tyskland, Frankrike och Storbritannien, de tongivande giganterna som du kallar dom, behöver först en strategi för att komma överens sinsemellan och sen ytterligare en för att inte buffla på och köra med ”de mindre tongivande”. Men nu när liberalismen är död och begraven kanske det finns hopp…
Europa är världens bästa plats att leva på. Vi har frihet, de allra flesta lever gott och vi är kreativa. Att EU har gjort en del dumheter, det vet jag. Nu kan vi ta tag i utvecklingen och visa världen att vi minsann klarar oss själva men att vi självklart vill handla och ha goda relationer med resten av världen. Men, vi är inte beroende av nåt särskilt lands välvilja.
Har du inte skrivit det där förut Arne? Jag tycker jag känner igen det. Eller börjar jag redan bli dement?
KsK- du är inte dement, jag har också läst nästan exakt samma kommentar av Arne Nilsson förut.
När jag tänker efter är förresten hela Hans bloggtext märkligt bekant… deja vu
Precis som kommentarsfältet.
Jag får nog nypa mig i armen men sitter bloggaren och kallar kommentarsfältet för dementa?
Nej. Upprepande.
Det stämmer. Att Europa blivit alldeles för beroende av USA för vårt försvar har vi bara oss själva att skylla på. Vi ignorerade hotet från Ryssland alldeles för länge, när Ryssland rustade upp skulle Europa helst hållit jämna steg.
Men EU är lika förmöget att göra gott som att göra dumheter. Våra ledare måste helt enkelt skärpa till sig och sluta fokusera på dumheter och social ingenjörskonst.
Arne Nilsson har inte rätt den här gången heller.
Nähä? På vilken punkt anser du att jag har fel?
Jaha! Nästan alla om jag ska vara ärlig!
Europa och framförallt Sverige, har varit den bästa platsen att leva i, men det var då för länge sedan och definitivt inte nu. Den stora roten till att allt blivit sämre är EU. Suveräna stater har förlorat sitt självbestämmande i de flesta frågorna. Vi har fått ett nytt Europeiskt Sovjet som styr medlemsländerna i och med införandet av EU.
Självfallet kan alla länder ha enskilda handelsavtal med varandra utan att EU ska styra och ställa. EU:s migrationspolitik har utvecklats till en total katastrof för många enskilda länder inklusive Sverige.
Frågan är då: vilka länder är bättre att bo i?
Det är verkligen en bra fråga eftersom det stora invandrings- och mångkulturprojektet har slagit sina klor i större delen av Västvärlden.
Våra nordiska grannländer befinner sig i alla fall i ett bättre skick än Sverige. Därutöver är det väl Schweiz, Luxemburg och vissa delar av Österrike, Bayern och Norditalien, dvs i princip Alpregionen.
Jag tror att delar av USA, Kanada och Australien fortfarande är ganska trevliga. När det gäller USA tror jag att Maine, New Hampshire och Vermont, dvs norra New England, fortfarande är bra delstater att leva i.
Jag är verkligen inte någon libertarian, men jag vet att tusentals amerikanska högerlibertarianer har flyttat till New Hampshire för att kunna forma den delstaten efter sina värderingar.
Medan jag inte har något alls gemensamt med svenska nyliberaler som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt har jag åtminstone vissa gemensamma beröringspunkter med konservativa och nationalistiska libertarianer, sådana som Klaus Bernpaintner och Ron och Rand Paul.
Att sitta och gissa vilka delar av världen som är bra att bo i kan vi ju alla göra. Men vad har du som backar upp det? Har du själv erfarenhet av att ha bott på namngivna plaster? Eller är det statistik kring brottslighet, välstånd, upplevd lycka/förnöjsamhet som leder dig till dessa slutsatser? De nordiska länderna har världens lyckligaste folk, det är sedan gammalt. Och har man gott om pengar finns det väldigt många ställen som är trevliga att bo på. Som låg- eller medelinkomsttagare blir antalet direkt betydligt färre. Har man barn är det helt andra aspekter att ta hänsyn till än om man inte har barn. Är man äldre är det ytterligare vissa osv. Pratar vi i väldigt generella termer är det däremot svårt att slå Norden och Kanada.
Hans: Det är synd att du håller ett så hårt tonläge i ett ämne som inte alls borde vara lika polariserande som Israelfrågan eller Irankriget eller Ukrainakriget.
Jag har aldrig bott varaktigt utanför Sverige, men jag har besökt majoriteten av alla länder i Europa, inklusive de som jag räknade upp, och jag har studerat statistik för sådant som arbetslöshet, löner och brottslighet för dessa länder och andra.
Jag vågar hävda att åtminstone för Norge, Danmark, Schweiz och Luxemburg kan man objektivt fastslå att det är mer framgångsrika länder än Sverige, i alla fall på de flesta mätbara områden. Sverige är säkert bättre än dessa länder på något område, om man letar noga.
Jag tvivlar inte på att Kanada, åtminstone vissa av provinserna, tillhör de mest framgångsrika samhällena i världen, men då kan jag ju vända på dina frågor:
Har du bott i Kanada? Hur kan du vara säker på att Kanada är bättre än angränsande stater i USA (Maine, Vermont och New Hampshire)? Hur kan du vara säker på att Kanada är bättre än Australien?
Det land som jag har spenderat längst sammanhängande tid i utanför Sverige är Storbritannien (i London, före Brexit), och det är tydligt att arbetarklassen och medelklassen i Storbritannien (åtminstone i London) har en lägre levnadsstandard än motsvarande grupper i Sverige.
Just Storbritannien är det kanske ändå ingen som lyfter fram som ett socialt eller ekonomiskt föredöme. Men många borgerligt sinnade svenskar har ju haft Margaret Thatcher och till och med Tony Blair som sina idoler. Jag har träffat många sådana personer och sett ännu fler i förekomma i media i decennier.
Kanada,USA har höga utbildningskostnader för college, universitet. Dessa drar iväg ordentligt vilket många svenskar inte tänker på.
För låg o mellaninkomsttagare är det Skandinavien fortfarande som gäller, exklusive Finland. Polen(västra delen inkl. f d Schlesien) är ett alternativ för pensionärer, egen erfarenhet som deltidsboende där. I t ex Szczecin kan man känna historiens vingslag från kasernområdena (wehrmacht, waffen ss). Förutom militärutbildning , används dessa av 109:e arme brigaden´ Staden är fortfarande en kasern och universitetsstad, eller varför inte inte blicka ut över hamnen från wojewod (regionstyrelse) palatset, hemmahamn för die kriegsmarines 4;e ubåtsflotillj och ett land där man fortfarande kan betala i parkeringsautomater med mynt istället för dessa jävla skitparkeringsappar.
Ett problem som jag kan se med Polen är språket som verkar vara svårt att lära sig för en genomsnittlig svensk. Av den orsaken tänker jag att det forna Östtyskland (DDR) har ungefär samma fördelar som västra Polen, men att språket är mycket lättare för oss.
Prisnivån är säkert högre än i Polen, men senast jag var där (före corona/covid) var den fortfarande lägre än i Sverige och i västra Tyskland.
”Frågan är då: vilka länder är bättre att bo i?”
Då det gäller Europa så kan man tänka sig Polen, då de har har tagit emot lägst antal utlandsfödda invånare. Söker vi oss lite längre bort så kan kanske Sankta Helena (Saint Helena) vara ett alternativ, om man vore betydligt yngre…
Nä, faktum är att jag vill inte bo i något annat land, jag vill bo i Sverige som det var innan den enorma huvudlösa invandringen förstörde landet. Men det får jag inte för det Sverige som varit lär aldrig komma tillbaka. Så tyvärr är det bara att bita ihop, härda ut och försöka göra det bästa av situationen innan livet är över…
St Helena?
Ovanligt val. Har jag missat något? Under 5000 invånare. Flygplats öppnade 2017. Fraktfartyg 1 gång i månaden…
Varför inte slå till på riktigt och flytta till picairn Islands….
Fast som svensk så kanske det inte längre är så enkelt efter brexit.
Stockholm, Stockholm stad i världen
Stockholm, Stockholm världens stad
Stockholm, Stockholm härlig är den
Stockholm, Stockholm gör mej glad
Arne
I vilka länder/område har du levt?
Har du överhuvudtaget erfarenhet att göra en så vid utsaga?
För egen del, efter att levt i 3 olika världsdelar under min aktiva tid överlägger jag nu själv, som pensionär, att lämna Europa. Mot Asien. (och jag lever inte i Sverige)
Oj, var sen med min kommentar.
Har bott i Sverige, USA (2 olika perioder), Malaysia och Schweiz.
Jag har bara bott och levt i Sverige i hela mitt liv. Men, jag har varit i många länder både på semester och i affärsresor. Min bedömning varför Sverige är ett av de bästa länderna i världen att leva i gör jag efter att jag läst mycket om andra länder.
Att väldigt många människor i andra länder anser att just deras land är det bästa är självklart så att tro att det finns bättre platser att leva på som svensk är ju självklart. Men det är stor skillnad på att som svensk vara van vid hur Sverige fungerar att bo i och att flytta till ett annat land och lära sig att leva där.
Då beror allt på vem du är, hur mycket pengar du har, vilket område du bosätter dig i och en del annat.
Som jag skrivit förut, vi har en del problem här och dessa kommer i sinom tid att lösas. Att vissa anser att Sverige är förlorat kan jag leva med. Pessimister har alltid varit negativa.
Arne Nilsson, född optimist enligt egen utsago, tror på en framtid också för Sollentuna. Eftersom han läst mycket om andra länder och förstått hur eländigt där är. För egen del har jag läst ett och annat om Sollentuna och förstått hur eländigt där är. Inte minst om man som svensk är van vid hur Sverige fungerar att bo i. Nu är jag också född optimist så jag tror på en framtid också för Sollentuna i en framtid. Men det kommer att ta tid. Problem, som dom i Sollentuna, är
inget man fixar i en handvändning. Det kommer ta tid. Lång tid. Kanske generationer. Det är en slutsats jag drar efter att ha läst mycket om problem i andra länder och ha fötts som obotlig optimist.
”Ungerns premiärminister Viktor Orbán är bortröstad till Ukrainas glädje.
Men nu kommer Zelenskyjs baksmälla – efterträdaren Péter Magyar fortsätter ställa samma krav på Ukraina för att landet ska släppas in i EU-förhandlingar.”
”När Magyar under onsdagen träffade Europeiska rådets ordförande Antonio Costas i Bryssel hade han med sig en kravlista för att släppa igenom Ukraina, rapporterar Bloomberg med hänvisning till källor.
Listan innehåller i princip samma krav som Viktor Orbán lämnade över till Kiev 2024, enligt sajtens uppgifter.”
”I ett uttalande till Bloomberg under torsdagen spelar dock Zelenskyj ned motsättningen.
– Kanske har inte allt blivit löst än. Men, ärligt talat, det finns inget riktigt problem här, säger presidenten.”
https://www.expressen.se/nyheter/varlden/peter-magyar-star-fast-vid-orbans-krav-pa-zelenskyj/
Jag antar att man förväntas ta Wikipedia med en nypa salt, men eftersom artiklarna är så lässrvänliga publicerar jag ändå länkarna. De säger något om den allmänna levnadsnivån i olika europeiska länder.
Ha i åtanke att de nordiska länderna och några till inte har några lagstadgade minimilöner på grund av systemet kollektivavtal.
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_European_countries_by_average_wage
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_European_countries_by_minimum_wage
Bättre en länk i handen än tio påståenden i skogen som det heter.
KaK: Ja, jag tänker också det. Och Wikipedia är mycket mer lättläst och användarvänligt än de flesta andra länkar.
Här finns statistik om grov brottslighet (mord och dråp). Man får väl kombinera hög lönenivå och låg brottslighet och några fler faktorer för att hitta sitt paradis på jorden, om Sverige till slut blir fullständigt outhärdligt för alla sunda och vettiga människor.
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_intentional_homicide_rate
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_U.S._states_by_intentional_homicide_rate
Man får väl kombinera hög lönenivå och låg brottslighet och några fler faktorer för att hitta sitt paradis på jorden, om Sverige till slut blir fullständigt outhärdligt för alla sunda och vettiga människor.
Tvärtom. Det är då just Sverige blir ett av de allra bästa länderna att bo i. Brottsutvecklingen de senaste åren gör visserligen att vi sticker ut på ett negativt sätt vilket skulle göra Finland och Danmark till mer attraktiva länder. Men sedan 2022 har vi sett påtagligt positiva resultat i bekämpningen av nätverkskriminaliteten. Och visst har vi ett inkomstskatteläge som är oattraktivt på flera sätt, men den som bildar familj i Sverige får väldigt mycket tillbaka. En frisk ensamstående person blir däremot nettobetalare. Som helhet förblir dock Sverige ett av världens bästa länder att leva i, och jag ser inget som du skriver som direkt motsäger detta.
Till syvende och sist handlar det om huruvida man tror att Tidöpartierna har förmågan att lösa Sveriges stora problem eller inte. Jag tror inte att de har det, trots tappra försök på vissa områden.
Jag är övertygad om att den demografiska MENA-bomb som vårt etablissemang har skapat i mer än 35 år till slut kommer att explodera med full kraft.
Därmed ser jag ett stort behov av att ha en plan B för alla svenskar som inte vill vara med när bomben smäller av.
Om man å andra sidan är överygad om att Tidöpartierna klarar av att lösa situationen och desarmera bomben så ser man förstås inte heller något tydligt behov av en plan B.
Jag anser dock att det är ett onödigt stort risktagande att placera ett så stort förtroende i händerna på M, KD, L och SD. Jag har inte det förtroendet för något av dem, inte ens för SD.
Fillesof. Finns inga språk som är svårt att lära sig som genomsnittlig svensk. Särskilt inte om man är tvungen. Som genomsnittlig svensk förstår man att man snabbt måste lära sig språket i det land man flyttar till, frivilligt eller ofrivilligt.
Det är klart att olika språk har olika höga inlärningskurvor. Kinesiska och japanska har en högre tröskel för svenskar än vad tyska och spanska har. Inte för att grammatiken är krångligare, utan för att likheterna med vårt språk är så få, om ens några.
talar flytande engelska redan vid födseln och behärskar allt vad datorer heter i femårsåldern om nu inte SD-regeringen lyckats krascha det med sitt skärmhat.
Det är bara i brännboll och psykiskt välmående en genomsnittlig svensk underpresterar. Men det får vi leva med. Se bara så överlägsna vi är i världsidrotten skidskytte!
MM: Må så vara, men ingen kan förneka att tyska är mycket mer likt svenska än vad polska är. Och den genomsnittlige svensken har inte särskilt goda förkunskaper i slaviska språk medan det svenska språket i sig självt ger oss goda förkunskaper i tyska.
Jag har aldrig någonsin studerat tyska i skolan, och trots det förstår jag en hel del bara på grund av tyskans likheter med de skandinaviska språken. Samma sak gäller även för alla andra svenskar, med möjligt undantag för de allra mest svagbegåvade. Men den senare gruppen skulle knappast klara av att lära sig polska heller.
FIllesof. Det var precis poängen 😊