Ulf Kristersson är pressad. Tidölaget ligger långt efter oppositionen i samtliga opinionsmätningar. Så har det sett ut under hela mandatperioden. Det var likadant inför förra valet, brukar Tidös partiledare säga lugnande. Helt uppenbart är de inte alls lika lugna inombords nu när vi närmar oss valdagen.

Regeringen försöker nu rädda situationen genom desperata utspel som innebär ett strösslande av pengar till allt och alla. Det är utbetalning av elstöd, trots att elpriset inte alls legat på de katastrofala nivåer som för några år sedan. Det är sänkt skatt på drivmedel. Och nu kommer nästa nivå av valfläsk: halverat pris på månadskort i kollektivtrafiken i hela landet fram till årets slut. Kostnad: 6,5 miljarder.

Koalitionsregeringar är notoriskt dyra. Det märkte vi inte minst när Stefan Löfven skrev på januariavtalet och tvingades tillmötesgå sina samarbetspartier Centerpartiet och Liberalerna samtidigt som den andra regeringspartnern Miljöpartiet skulle hållas på gott humör. Ulf Kristersson har haft samma problem i sitt Tidösamarbete, även om mycket av det som har gjorts har handlat om breda och nödvändiga reformer snarare än dyra satsningar på enskilda partiers hjärtefrågor. Fram till nu.

Nu handlar det helt uppenbart om att köpa röster. Detta är förstås inget unikt. Även tidigare socialdemokratiska regeringar har varit extra generösa med höjda bidrag och andra ”reformer” under ett valår. Det hör spelet till. Men halverad kostnad för busskort måste ändå vara en av de mest desperata åtgärderna som en regering har tagit till.

Dessutom kan det mycket väl bli som Viktor Barth-Kron skriver, att åtgärden med statligt subventionerade busskort permanentas av en socialdemokratisk regering med stöd av V och MP. Det vill säga en permanent kostnad för skattebetalarna. Och vilken regering skulle gå till val på att fördubbla priset på kollektivtrafik efter fyra år?

Det luktar onekligen desperation om Kristerssons regering just nu. Desperationen går att förstå. Regeringen är frustrerad över att väljarna inte belönar den för den efterfrågade skärpningen av migrationspolitiken, rättspolitiken och utbyggnaden av kärnkraften.

Som tidigare konstaterat är Tidöregeringens facit ändå hyggligt med en rejäl minskning av skjutvapenvåldet, reformer inom kriminalpolitiken som innebär att vi går från ett gärningsmanna- till ett brottsofferperspektiv, avskaffat spårbyte och höjda inkomstkrav för uppehållstillstånd samt fokus på kunskap och fysiska läromedel i skolan. Allt detta är bra saker och efterfrågat av många väljare. Men det har inte gett regeringen ett stärkt väljarstöd.

Nu är det allt till alla som gäller. Är det månne Kristerssons sista desperata åtgärd för att vinna valet? Är det vi nu ser Tidöregeringens egen Ardenneroffensiv?