Donald Trump brukar betecknas som en transaktionell politiker. Han är ingen ideolog och han har ingen moralisk ryggrad utifrån vilken har formulerar politiska idéer och förslag.

Trump imponeras av storlek och styrka. Således är han en enkel fångst för ledare som Vladimir Putin och Xi Jinping vars styren i hög grad bygger på just detta. Stora byggnader, välsynkroniserade parader till Trumps ära eller en inbjudan till Zhongnanhai (som Trump var noggrann med att försäkra sig om inte görs för vem som helst) räcker för att få honom storögt imponerad. Sedan kan den andra sidan, i detta fall Kina, börja inkassera de politiska vinsterna.

Xi har nu lyckats få Trump att i praktiken ändra USA:s Taiwanpolitik. Trump har uttalat att han inte stöder Taiwans självständighetssträvan, ett oerhört viktigt ställningstagande som Beijing länge har önskat få höra från en amerikansk president. Om detta är en början på en långsiktig omsvängning av amerikansk Kinapolitik återstår att se. Det Trump säger och gör tenderar som bekant att ha en kort livslängd. Vad som i övrigt åstadkoms under Trumps besök i Kina, om något, är än så länge i hög grad höljt i dunkel.

Efter snart ett och ett halvt år av sin andra mandatperiod är det emellertid tydligt att Trump ser världen i intressesfärer och att Europa inte längre är av intresse för det Trumpstyrda USA. JD Vance förstärker bara denna bild med sina frekventa utbrott mot EU och Europas ledare.

USA vill förstås förstås fortsätta vara världens mäktigaste nation. Men Trump verkar villig att dela upp världen med andra auktoritära ledare, något som tacksamt skulle tas emot i Moskva och Beijing. Kina vill gärna få fria händer i Sydkinesiska sjön, ta Taiwan utan yttre inblandning och bli den maktspelare som alla måste förhålla sig till i världspolitiken. Det sistnämnda har de i realiteten redan åstadkommit.

Putin önskar fria händer i sitt närområde. Kriget i Ukraina har emellertid bakbundit honom. Det slukar enorma resurser och det är i nuläget svårt att se en rimlig utväg för Kremls krigsfurste. Detta krig, detta fatala misstag, hindrar i nuläget Putin från att stärka Rysslands position i närområdet och Östeuropa. Trump har kommit till hans räddning ett antal gånger, men inte ens noll cent i amerikansk finansiering till Ukraina i den senaste budgeten räcker för att Putin ska kunna avsluta kriget.

I Kina är det positiva tongångar efter mötet med Trump. Xi är inbjuden till Vita huset i september, då kanske handelsfrågorna kommer upp på bordet. Tills vidare är Kina är en klar vinnare. De behandlas som USA:s jämlike, Trump var återhållsam och närmast full av vördnad inför de kinesiska värdarna och uttalandet om Taiwan är förstås en potentiell homerun.

Avslutningsvis har Trump fångats på film när han säger att han inte bryr sig om hur den enskilde amerikanens ekonomiska situation påverkas av kriget i Iran. Klart han inte gör. Däremot ser Trump gärna till att berika sig själva och sina närmaste med klipp på börsen. I andra fall skulle det kallas insiderbrottslighet. Också detta, att berika sig själv, är något han har gemensamt med andra auktoritära ledare. Det finns många anledningar till att Trump trivs så bra ihop med Putin och Xi.

Trump har blivit en del av det träsk han skulle rensa.