”Fredrik Reinfeldt regerade Sverige med goda resultat som består än i dag. Det borde fler moderater vara stolta över.” Inledningen på DN:s ledarsida är fantastisk. Den är häpnadsväckande i sin anings- och historielöshet och imponerande i sin enögdhet. Moderaterna har svängt i viktiga politiska frågor sedan Reinfeldt styrde, men partiet har ett komplicerat förhållande till den forne statsministern.

Reinfeldt är hatad i vissa kretsar men hålls fortfarande högt i andra. Svaret på vem som är den mest framgångsrika moderata partiledaren kom blixtsnabbt. Elisabeth Svantesson tvekade inte i Aftonbladets podd My och makten. Det är Reinfeldt. Tittar man på valresultat och tid vid makten är det lätt att hålla med. Reinfeldt var de facto en framgångsrik partiledare och regeringschef. Han bildade Alliansen, sparkade ut Göran Persson och behöll makten i åtta år.

När Persson ledde Socialdemokraterna till närmare 40 procent i valet 2002 kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Att en borgerlig regering alltid skulle förbli en hopplös dröm. Valnatten 2006 var därför speciell. Jobbskatteavdrag och avregleringar, en finansminister som ledde Sverige tryggt och framgångsrikt genom finanskrisen och ett socialdemokratiskt inbördeskrig. Något hade hänt.

Sedan kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Dörrarna till Sverige öppnades fullständigt på glänt. Decennier av utanförskap och bristande integration glömdes bort när Reinfeldt lekte tvärtomleken med SD och gjorde upp med Miljöpartiet. Posering blev viktigare än att lösa verkliga problem. Vi vet vad som hände sedan.

I dag styrs Sverige åter av en moderatledd regering. Men denna gång är det med stöd av SD. Reinfeldts migrationsvänliga linje är sedan länge kastad på historiens sophög. Eller? Somliga drömmer sig onekligen tillbaka. Men frågan är vad de saknar. Är det de höga opinionssiffrorna och känslan av att få beröm av DN:s ledarsida och de politiska motståndarna? Eller är det kaoset som följde efter att effekterna av migrationspolitiken och kriminalpolitiken slog igenom på allvar?

Regeringen har aviserat ännu en skärpning av migrationspolitiken, förmodligen den sista innan valet. Nu handlar det om att strama upp anhöriginvandringen. Den skärps på en rad sätt, varav vissa är så självklara att många nog reagerar på att det redan inte har skett. Exempelvis har personer som väntar på utvisning vid verkställighetshinder haft rätt att ta hit sina anhöriga under väntetiden. Det åtgärdas nu.

Huvudlinjen är att den som vill ta hit anhöriga först måste kunna visa på en försörjningsförmåga via egen inkomst och ha en egen bostad av tillräcklig storlek och standard. Dessa självklarheter har alltså inte gällt i tillräckligt hög grad tidigare, vilket resulterat i en enorm överrepresentation av utrikes födda i bidragsberoende, arbetslöshet och trångboddhet.

Hur mycket som av det som Tidöpartierna har genomfört på migrationsområdet som kommer att rivas upp av en i nuläget alltmer sannolikt rödgrön regering återstår att se. Socialdemokraterna profilerar sig alltjämt som ett parti som driver en stram migrationspolitik, medan partiets tänkbara tre samarbetspartier alla vill lätta upp reglerna igen och återinföra perspektivet att det är en mänsklig rättighet att bo i Sverige.

Pendeln svänger alltid i politiken. Efter ett decennium av tävlan i vem som kan vara mest stram, åtminstone i retoriken, kan det mycket väl vara en annan ton som präglar debatten efter valet.

Det finns en del att göra.