Allt tyder på att Sveriges nästa statsminister heter Magdalena Andersson. Valrörelsen har inte ens börjat på allvar, men regeringspartierna skulle behöva ett mirakel för att vända opinionsläget. Småskandaler duggar tätt, vilket knappast hjälper de blågula laget. Ulf Kristerssons gäng har gjort det lite för lätt för journalisterna att hitta smuts som kan blåsas upp och sprida en allmän känsla av att Sverige behöver något nytt.

Särskilt ”nytt” kommer det däremot inte bli med Anderssons på statsministerposten. Vi vet ungefär vad vi kommer att få: höjda skatter och höjda bidrag. Utöver detta är det däremot lite osäkert. Det beror helt enkelt på om Centerpartiet behövs för att bilda en riksdagsmajoritet. Ja, C har slutligen tagit bladet från munnen och avslöjat landets sämst bevarade hemlighet genom att peka ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat.

Om S kan bilda en majoritetsregering med V och MP kommer Andersson gladeligen haka av C. Det kommer bespara Sverige från dumma och kostsamma avregleringar som inte fungerar (läs: kaoset på Arbetsförmedlingen). Å andra sidan kommer en sådan regering bli den mest vänsterlutande i svensk historia. Utgifterna lär skena. V och MP är inte billiga i drift. Det är elbilssubventioner, höjda bidrag, mer tvång i föräldraförsäkringen, höjt bistånd, fler påhittiga anställningsstöd och mycket, mycket annat. Räkna med en hel del feministiska utspel och lagar om ”mäns våld mot kvinnor” samt hbtq också. Kanske några nya myndigheter för att se till att gamla trotjänare får fina jobb.

Den stora frågan är egentligen inte den ekonomiska politiken utan vad som händer med migrationspolitiken och rättspolitiken. Där har både MP och V en helt annan hållning än den sittande regeringen. Vilka eftergifter är Socialdemokraterna beredda att göra för att få stöd från V och MP?

Det svänger fort i politiken. I dag är rörelser som Feministiskt initiativ sedan länge glömda, men idéerna och ideologin finns förstås kvar i partierna på vänsterkanten. Alla som har klagat på att Tidöpartierna har gjort alldeles för lite under sina fyra år kanske kommer tänka tillbaka på åren 2022-2026 som rätt OK ändå när en ny rödgrön regering läxar upp den manliga befolkningen, lagstiftar om kvoterade börsstyrelser och sänker åldersgränsen för könsbyte.

På ett plan kan det vara en lättnad att hamna i opposition. Det är ju så mycket enklare att bara kasta ur sig förslag och slippa ta ansvar om det går på tok. Men den glädjen lär varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch få uppleva. Vid en valförlust är deras dagar som partiledare sannolikt räknade. Och orkar Jimmie Åkesson fortsätta ett tag till när hans dröm om en ministerpost gått upp i rök?