Det var den 23 juni 2016 och jag befann mig i ett luftkonditionerat rum i en lägenhet i Guangdongprovinsen. Tidsskillnaden gjorde att jag kunde följa slutet av rösträkningen i den brittiska Brexitomröstningen och uppleva vändningen när Brexitsidan kom ikapp, gick om och slutligen vann. På morgonkvisten den 24:e var saken klar. Resultatet blev 52-48 i favör för Brexit. Britterna hade röstat mot status quo.

Det var ett val som förutspåddes bli en kamp mellan stad och landsbygd. Men på kartan över hur varje enskilt valdistrikt hade röstat framgick att välmående kuststäder som Southampton hade röstat för Brexit och att Brexitsidan gick betydligt bättre även i områden där Remain lyckades vinna. I en folkomröstning där varje röst väger lika oavsett distrikt var det avgörande.

Mycket har hänt på dessa tio år. Det tog först och främst över fyra år innan Storbritannien faktiskt lämnade EU. Sedan dess har både konservativa och socialdemokratiska regeringar misslyckats med ekonomin och invandringen. Det brittiska folkets tålamod är slut.

Europavännerna hävdade bittert att Storbritannien ”lämnar Europa”. Så var det förstås inte. Problemet var inte beslutet i sig utan förväntningarna och utförandet. Brexit var en protest mot eliterna i Bryssel, mot en svällande politisk union med ett växande demokratiskt underskott och inte minst en längtan efter nationell självständighet. Resultatet var således i grunden en vacker frihetslängtan.

Dessvärre var det politiska etablissemanget i London inte redo att axla ansvaret för utträdet. 2016 var också året när Donald Trump kom till makten för första gången. Kontinentalplattorna i västvärlden flyttade på sig. Tio år har gått och på flera sätt har inget riktigt varit sig likt sedan dess. Vi har nu ett krig i Europa som kräver mer samarbete, mer samordning och mer enighet av EU:s medlemsstater. Det vill säga mindre nationellt självbestämmande.

USA är i dag ett förvirrat land som gullar med auktoritära regimer och spottar sina mest trogna allierade i ansiktet. Storbritannien är å sin sida ett land i fritt fall på många sätt. Det avspeglas bland annat i politisk instabilitet och impotens.

Under fejkade applåder meddelade Keir Starmer sin avgång under måndagen. Han blir därmed den femte brittiska premiärministern i följd som sitter blott 2-3 år på posten. Sedan David Camerons avgång efter Brexitomröstningen 2016 har Storbritannien avverkat Theresa May, Boris Johnson, Liz Truss, Rishi Sunak och Keir Starmer. Starmer satt inte ens i två år innan stödet för honom vara nere på noll. Han ledde sitt Labour till en jordskredsseger i valet 2024 men lyckades inte förvalta makten.

Precis som Brexit levde Starmers labourregering inte upp till sina löften, även om hans avskedstal var en berättelse om idel makalösa succéer. Med en sådan verklighetsuppfattning går det att förstå Starmers oerhörda besvikelse över att behöva meddela sin avgång. Det är svårt att se en väg ut ur den nedåtgående spiralen för Storbritannien, och det har inte alls så mycket med Brexit att göra.

Svenska nationalister brukar ropa på Swexit. Givet svenska folkets breda stöd för EU är det förstås en helt orealistisk önskan, men om vi ska lära något av Brexit är det också att ett utträde ur EU ingalunda är så enkelt och spikrakt som somliga hade trott. För ett mindre land som Sverige finns det dessutom inga förhandlingskort att spela med.

I dag är Sverige inte bara medlem i EU utan också i Nato. Det är egentligen bara euron som fattas för att vi ska vara helt integrerade. Många tror att det bara är en tidsfråga innan riksdagen kommer att se till att vi byter ut vår krona mot euro. Det är snart 25 år sedan svenska folket sade nej. I politiken är som bekant ett nej inte alltid ett nej.