Det rödgröna laget har segervittring. Tidöregeringen ser ut att vara rökt, för att låna en statsvetares bevingade uttryck. Men vad ska Magdalena Andersson och hennes blivande stödpartier göra med makten?

Sverige har under lång tid haft låg tillväxt. Här är vi visserligen i gott sällskap med resten av Europa, men när Ulf Kristersson och hans finansminister skryter om att Sverige gått från EU:s bottenliga till toppen är det onekligen en sanning med modifikation. Ökningen i tillväxt har varit ytterst blygsam. Det är förstås ett problem.

Ett annat bekymmer är skenande utgifter på en rad områden. Under ett antal år har de svenska försvarsutgifterna stigit markant. Treprocentsmålet är blott steg på vägen till de utlovade fem procenten. Exakt hur detta mål ska nås är mer osäkert, och det finns tecken på att både Försvarsberedningen och finansdepartementet använder sig av kreativ bokföring så att det ska se ut som att försvarskostnaderna är högre än de egentligen är. En lek med vår nationella säkerhet, således.

I detta prekära läge väljer den sittande regeringen att strössla pengar på sådant som i det stora hela är meningslöst valfläsk: elstöd, halverade biljettpriser i kollektivtrafiken, sänkta drivmedelspriser och sänkt matmoms. Det är inte så att inget av detta har märkts i folks plånböcker. Men det är poänglösa åtgärder som dessutom i vissa fall binder staten till högre utgifter långsiktigt och vänjer både politiker och väljare vid att staten ska gå in och ”kompensera” människor med helt normala inkomster så fort något i vardagen blir dyrare.

Det kan inte vara statens roll. Staten ska snarare ge människor långsiktiga, förutsägbara och rimliga spelregler som gynnar tillväxt och välstånd över generationer. I stället skapar politikerna ett lapptäcke av särlösningar. Exceptionella händelser, som covidpandemin, krävde särskilda åtgärder från staten för att rädda livskraftiga företag från konkurs i en onormal tid ingen hade väntat sig.

Många publikfriande förslag har motiverats med att många har det tufft. Ordet ”kris” har nämnts fler gånger än vad Stephen Hawking hade kunnat räkna till. Att påstå att Sverige, svensk ekonomi eller det svenska folket befinner sig i en kris är dock att fara med osanning. Arbetslösheten är hög, ja, men den har legat stabilt på en hög nivå länge. Tillväxten är låg, ja, men den har också varit stabil över tid. Statsskulden är fortfarande låg i en internationell jämförelse.

Medan det skakar betänkligt i andra länder med nyval och avgående ministrar handlar den största turbulensen i den svenska lagstiftande församlingen om hur kvittningssystemet ska fungera. Sverige är kort sagt stabilt.

En rödgrön regering kommer som tidigare konstaterat bli dyr i drift. Det är många bidrag som ska höjas, vilket innebär höjda skatter och sannolikt hämmad tillväxt.

Svårigheterna att finansiera stora satsningar är inget svenskt fenomen. Nästan alla länder i Europa dras med samma huvudvärk. Hur ska välfärden utvecklas, infrastrukturen förbättras, energiförsörjningen säkras och den militära försvaret rustas upp samtidigt? Den brittiska oförmågan att leverera fick nyligen landets försvarsminister John Healey att avgå.

Oavsett vad Sveriges nästa försvarsminister heter kommer utmaningen att rusta upp snabbt att vara stor. Därtill ska små samarbetspartier köpas med dyra köttben för att hållas på gott humör. Fokus på kärnverksamheten är inget vi kan räkna med.