Det finns inget som är så enkelt och uppskattat som att vara generös med skattebetalarnas pengar och Sverige som land. Den som föreslår mjukare regler för bidrag och genvägar till uppehållstillstånd och medborgarskap kan räkna med beröm. Den slipper släpas i smutsen av landets stora nyhetsredaktioner. Ty den har hjärtat på rätta stället.

Samtidigt gäller det motsatta förhållandet – den som vill strama åt och ställa krav får räkna med att löpa gatlopp och motta en våg av kritik, hån och misstänkliggöranden. Fråga Johan Forssell och Gunnar Strömmer. Justitieministern har kallats till ett slags husförhör varje gång regeringen velat stärka brottsoffers rätt till upprättelse och utkräva ansvar även av yngre kriminella.

Enligt samma logik har migrationsministern fått försvara varje skärpt krav för uppehållstillstånd, varje steg i mer restriktiv riktning. Inte var medierna som attackhundar när Alliansregeringen gjorde det lättare att få stanna i Sverige. De kritiska frågorna uteblev av någon outgrundlig anledning den gången.

Även nu när regeringen försöker göra det lättare att hitta personer som gömmer sig i landet utan rätt att vistas här kallas Forssell till radion för att bemöta kritiken. Sveriges Radio använder förstås vänstersidans begrepp ”angiverilagen” om den nya lagstiftningen. Lite som när Socialdemokraternas retoriska knep ”stupstocken” och ”pensionärsskatten” satte sig i mediernas vokabulär.

Regeringens så kallade vandelskrav har hånats och kritiserats. Nu när lagstiftningen kommit på plats är SVT:s vinkel inte att belysa varför utan – ja, just det – att förlöjliga. Är det verkligen så kontroversiellt att den som vill bo i Sverige också uppför sig på ett laglydigt och rimligt sätt? Ja, det är ju det. För Sverige har under de senaste 30 åren inte utvisat människor ens om de begått allvarliga brott.

Dömda brottslingar med annat medborgarskap har fått stanna med hänvisning till deras starka koppling till landet Sverige. Det har varit en bisarr ordning. Rättsväsendet har spottat brottsoffer i ansiktet. Perspektivet har varit gärningsmannens, inte brottsoffrets eller nationen Sveriges. Detta har Tidöregeringen vänt på, och det gör både vänsterdebattörer och advokater rasande. De fortsätter att ta parti för den som begår brott, i synnerhet om personen har utländsk härkomst.

Narrativet i de stora medierna är ständigt detsamma. Utgångspunkten för ledarsidor i DN och Aftonbladet men också hos public service är att alla har rätt att vistas i Sverige. Det är så att säga urtillståndet. Varje avvikelse från detta betraktas som en inskränkning av någons ”rättigheter”. Det är en synnerligen märklig hållning, och jag vet inget annat land där debatten har en sådan utgångspunkt. Sverige betraktas alltså som ett slags allemansland dit alla får komma. Inte nödvändigtvis för att arbeta och bidra till att bygga landet, som det brukar heta. Utan för att bara vara. Utan att behöva göra något.

Sverige har ett av världens mest omfattande välfärdssystem. Vi har en oerhört generös föräldraförsäkring som föräldrar i andra delar av världen bara kan drömma om. Vi har försörjningsstöd för den som helt saknar egen inkomst, sjukersättning (tidigare kallat förtidspension) för den som inte kan arbeta, och för den som arbetat för lite för att få en heltäckande pension går staten in och täcker upp med äldreförsörjningsstöd.

Det är således möjligt att komma hit och leva bra utan att behöva bidra med en enda arbetad timme. Även detta har regeringen försökt förändra genom att trycka på att det alltid ska löna sig att arbeta och att ha arbetat. Det är här bidragstaket och kvalificering till välfärdssystemen kommer in. Föga förvånande har även dessa reformer blivit duktigt utskällda i medierna.

Höstens val handlar inte bara om kriminalpolitik och energipolitik utan också om synen på Sverige. Ska vi fortsätta vara ett allemansland dit vem som helst kan komma, bo och leva på den inhemska befolkningen? Eller ska vi fråga den som vill komma hit vad den kan bidra med?