Donald Trump har ingen aning om hur han ska avsluta kriget mot Iran. Hans så kallade krigsminister, clownen Pete Hegseth, vägrar ta ansvar för sin eget skryt om en fullständig seger vid krigets början. Trumpadministrationen bröstade upp sig direkt vid krigets inledning och öste superlativ över påstådda framgångar. Fem månader senare skickas amerikanska soldater hem i kistor.
Det är inte svårt att ljuga. Lögnen är Trumpadministrationens främsta verktyg. Men man kan inte förolämpa människors intelligens hur länge som helst. Verkligheten knackar alltid på, och den är i detta fall enkel: Irankriget är ett storartat fiasko. Inte för att USA har misslyckats med att uppnå en del taktiska mål – de verkar tvärtom ha slagit ut en hel del av den iranska militära kapaciteten. Men Iran är inte besegrat, och Trump verkar slutligen ha nåtts av insikten att det inte går att lita på regimen i Teheran. Det kunde nog Karl-Arne i klass 5A ha berättat för honom.
Iran visar sig, precis som Ukraina, sitta med en del kort på hand. Hormuzsundet var öppet innan kriget, nu kämpar världens mäktigaste krigsmakt för att öppna det igen. Därtill söker Pentagon finansiering. Kostnaden för kriget hittills är enligt krigsministern 37,5 miljarder dollar. Givetvis oräknat den effekt kriget haft på världsekonomin, som är avsevärt större. Hegseth vill att kongressen skjuter till 87 miljarder till försvarsdepartementet, varav 67 miljarder ska gå oavkortat till det där kriget som enligt honom själv vanns redan efter 14 dagar.
Samtidigt pågår Rysslands anfallskrig i Ukraina oförtrutet. Det noteras marginella ryska framgångar vid Kostianynivka, men läget är lite oklart. Ryssarna hävdar alltid att de tagit de omstridda städerna och postar gärna filmklipp på soldater som håller upp den ryska flaggan. Oredigerade bilder visar emellertid hur soldaterna springer och gömmer sig ögonblick senare så ruinstadens status får betraktas som omtvistad.
Den pensionerade generalen och ryssvännen Douglas Macgregor, i gott sällskap av den evige John Mearsheimer, fortsätter att sprida pro-rysk propaganda på kanaler som Deep Dive. I det senaste avsnittet (jag länkar inte, ni får söka själva) har han en emellertid en god poäng i att ingen kan lita på USA längre. Det som överenskoms ena dagen kan vara glömt nästa dag om Trump får för sig att han inte gillar den ena personen eller den andra. Detta skapar ett gigantiskt trovärdighetsproblem om man samtidigt vill försöka göra överenskommelser med andra länder. Oavsett om det gäller vapenvilor eller handel.
Det går inte att ingå ett långsiktigt partnerskap med Trumps USA. Det var därför förvånande och lite oroande att den svenska regeringen i våras annonserade att den undertecknat ett samförståndsavtal om ett bilateralt tekniksamarbete med amerikanerna. Enligt regeringen handlar det om ”AI, konnektivitet, biomedicin, energi, rymd, kvantteknik, avancerad tillverkning och försvarsinnovation.” Onekligen lite oroväckande givet att USA över huvud taget inte går att lita på, men vi kan trösta oss med att det endast är en politisk avsiktsförklaring och inget rättsligt eller ekonomiskt bindande. En ny regering kan alltså kasta det hela i papperskorgen.
Eller ”befriade”, som ryssvännerna skulle kalla det.
Utrikesminister Marco Rubio träffade nyligen sin ryska kollega Sergej Lavrov på Filippinerna. Inget konkret kom ut av det mötet, och läget är helt uppenbart låst. Ryssarna har inget förtroende för Trumpadministrationen sedan den så kallade Alaskaöverenskommelsen (som aldrig var en överenskommelse mer än i huvudet på Kreml) föll. Trumpadministrationen fortsätter att se kriget i Ukraina primärt som ett hinder för bättre relationer med Moskva.
Dessa förbättrade relationer kan dröja. Alltfler signaler finns nu på en kommande rysk mobilisering efter det så kallade parlamentsvalet i september. Beslutet bedöms bli offentligt i slutet av september eller i oktober. Uppgifter skvallrar om minst en halv miljon man. Signaler om utreseförbud, som redan ska ha drabbat en del ryska medborgare, tros vara ett första tecken på vad som komma skall. Kan Putin skramla ihop en halv miljon man utan att störa medelklassen i St Petersburg och Moskva? Troligen. Men att kasta in fler soldater i köttkvarnen är ingen strategisk utveckling av kriget. Det är mer av samma. Med förmodat samma resultat som följd – fler döda.
Det är svårt att se att fler män vid fronten kommer att bidra till stora ryska genombrott. Ukraina fortsätter nämligen sin tekniska utveckling. Drönarutvecklingen och robotiseringen av kriget sedan 2022 är remarkabel, och nu får den amerikanska försvarsmakten producera ukrainska havsdrönare. Den är för Ukrainas del en ren överlevnadsstrategi, och den har varit framgångsrik. Den ryska Svarta havsflottan har flytt Sevastopol. Skuggflottan bombas dagligen i Azovska sjön, och uppskattningsvis 40 procent av den ryska oljeraffineringskapaciteten och exporten är temporärt utslagen. Ryssland måste nu importera diesel från Belarus.
Lägg därtill den mänskliga kostnaden. Putin bryr sig inte om det ryska folket, men det går inte att ersätta människor med luft. Redan när Åsne Seierstad åkte runt på den ryska landsbygden 2023 för att skriva sin bok Ofred – Ryssland inifrån (läs den!) kunde hon notera bristen på män ute i byarna. Många fler har stupat sedan dess. Långsiktigt är det krig som Putin nu bedriver en katastrof för Ryssland, både socialt och ekonomiskt. Och för vad? Ukrainska åkrar, gruvor och ruinstäder?
Putin har betraktats som en kompromissvänlig politiker. Många har lurats av hans lågmälda framtoning. Det är nu, pressad mot väggen, som Putin visar vem han verkligen är. Hans val verkar vara att eskalera kriget, och möjligen även hota Nato. Och hur ska då Trump göra för att få ett slut på det helt onödiga kriget mot Iran? Förklara seger och skicka hem soldaterna innan fler återvänder i kista? Alla har antagit att han vill ha ett slut på eländet innan mellanårsvalet, men utan en plan spelar det ingen roll om det är en månad eller ett år kvar till november.
Stormakter klarar inte av att hålla freden särskilt länge. Det måste bara krigas. Undantaget är Kina, som åtminstone än så länge föredrar ekonomiska medel framför militära för att uppnå sina globala mål. Men både USA och Ryssland för just nu krig utan en tydlig exitstrategi. Tyvärr får inte endast dessa krigförande länder utan också stora delar av världen betala priset. Småföretagare i Indien, fattiga i Afrika och inte minst civila i Ukraina och Iran. Eviga krig blir snart allas krig.
Det finns en faktor eller misstag som kopplar samman båda krigen som du missar att nämna. Det blir enklare att förstå vad som kanske händer om man förstår det:
Folklig resning.
Ryssarna hade information att det inte skulle hända i Ukraina men det hade fel.
Amerikanerna, troligen baserat på israeliska information, räknade med folklig resning i Iran, de har så här långt haft fel.
Om folk i Iran hade rest sig så hade inte Trump behövt ”starta” ett krig, Exit strategin hade också varit klar. Det finns rykten om att problemet har att göra med kurderna som skulle vara ”gnistan” inte har satt igång.
När det handlar om mobilisering så kanske Putin kan tvinga mer än 500k att mobiliseras men det är tveksamt om systemet klarar av att processa mer än 500k..med Ukrainska attackerna på logistiken så är jag inte längre säker på att Ryssland klarar av att understödja en mycket större arme i de ockuperade områdena. Speciellt inte i vintertid. Det kan bli katastrof med svält, plundring och uppror.
När det handlar om lögn så är det enklare att se det som extrem propaganda. Dvs ett verktyg för att påverka. Om man applicera spelteori på detta så kan man se att de använder de på ett felaktigt sätt i mitt tycke.
https://en.wikipedia.org/wiki/Game_theory
Titta t.ex. på ”Discrete and continuous games”
Samt open loop samt closed loop
Det är en bra poäng. Underrättelsetjänsters misstag har resulterat i onödiga och misslyckade krig förr. Irak är förstås ett talande exempel. Men det krävs också ledare som har förmåga att fatta kloka beslut utifrån egen ”gut feeling” i avgörande lägen, och det tycks vara en bristvara.
Ja, vi kan konstatera att det mesta inte är som det borde. Men sedan? Vad händer sedan?
Jag tror vi kan räkna med Kina, ett land som i tysthet hela tiden flyttar fram positionerna. Egentligen är det ingen överraskning. Ändå står västvärlden där och ser överraskade ut. Om inte direkt chockade.
Tack vare alla -ismer har man klantat bort övertaget och nu står nya tider för dörren. Som så många gånger förr under historien.
Kinas växande globala makt tycks vara det enda vi kan vara tämligen säkra på. Se hur den tyska bilindustrin nu sakta kollapsar. Vad blir nästa stora fall? Samtidigt finns det stora interna problem i Kina som inte uppmärksammas jättemycket i Väst (naturligt eftersom informationen inte är fri i Kina och det är svårt att värdera statistik från den kinesiska staten), där både fastighets- och arbetsmarknaden står ut som potentiella bomber.
Och det du just sa är vad man måste ha i bakhuvudet när man försöker förstå Trump.
Reagans ”starwars försvar” och budget för militären sades vara ett sätt att tvinga Sovjet att gå bankrutt.
Gruset i maskineriet som Trump skapar i världshandeln är troligen mer smärtsamt för Kina än för väst.
Kuba överlevde med sin obefintliga ekonomiska strategi/policy pga av Sovjet, Venezuela.
Kina överlever pga export till väst. Trots att det är smärtsamt så är det kanske ett måste för att få stop på Kina genom att exporten förhindras. På ett sätt så att de interna motsättningarna gör att systemet kollapsar.
För att knyta an till din post:
Annars evigt ekonomiskt krig?
Alternativt så är Trump med anhang, anhängare av ekonomisk bdsm
Inte ens London och New York är ju förskonat så kineserna behöver inte känna sig ensamma.
Krig pågår tills nån besegras. Ukraina kommer att besegra Ryssland. Av den enkla anledningen att ukrainare vet vad som händer om Ryssland vinner. Ryssland förlorar mellan 1000 och 2000 man om dagen i kriget. Om de hittar ytterligare en halv miljon de kan skicka ut i kriget så är dessa borta inom ett år, eller fortare än så. Kan de lura fler människor från andra länder? Javisst, men fler människor vinner inte kriget åt Putin.
Vad gäller Iran så har jag ingen prognos. Inte ens en gissning om vem som ger sig i det kriget.
Ja Arne, det är skillnad på att veta hur kriget i Ukraina slutar och att ge en prognos om Iran. Men det behöver du inte känna dig ledsen för. Särskilt många som lägger någon vikt vid dina prognoser existerar ju inte.
Däremot krävs det ingen större insats för att inse att Kina i förlängningen är den enda vinnaren just nu. Det har kommentatorerna ovan helt rätt i. Förlorarna är så klart USA, Europa och Ryssland. Hur stort är egentligen det man behöver spekulera(prognosticera) i inför framtiden.
PS har du inget att tillägga om din partifrände Ludvig Aspling och era åsiktsskillader? Någon liten prognos månne?
Det är förstås tragiskt för alla människor som drabbas av krig och konflikter, men för oss i Sverige och Väst- och Centraleuropa kan det här vändas till något positivt. I decennier har vi varit underordnade USA och det globalistiska systemet.
Tack vare Trump öppnas nu äntligen ett historiskt fönster där vi kan ta vårt öde i våra egna händer och göra slut på vår förnedrande underordning under USA och dess lakejer.
För första gången under mitt politiskt medvetna liv finns en verklig möjlighet att ta oss ur det nuvarande systemets tvångströja. Det kan bli smärtsamt, men alternativet vore undergång, att folkutbytet fullbordas och att vi förvandlas till en liten, förtryckt, förmedrad minoritet i vårt eget land. Det globala liberala systemet är inget annat än ett recept på etniskt självmord för de europeiska folken.
Angående Kina: Det viktiga är att upprätthålla goda relationer till Kina utan att göra sig beroende av dem. Kina fyller en positiv funktion som motvikt till USA, men det vore olyckligt om vi skulle gå från amerikansk underordning till kinesisk underordning.
Men jag tror att den risken är ganska liten för oss i Europa. Kina är i första hand intresserat av att dominera närområdet i Asien och i andra hand av att komma över naturresurser i Afrika. Att dominera Europa verkar ligga långr ner på deras prioriteringslista.
Angående Kina: Det viktiga är att upprätthålla goda relationer till Kina utan att göra sig beroende av dem. Kina fyller en positiv funktion som motvikt till USA, men det vore olyckligt om vi skulle gå från amerikansk underordning till kinesisk underordning.
Väldigt klokt uttryckt. Och en balansgång av Guds nåde.
Hans: Tack för de vänliga orden. Vi har i alla fall fördelen att vi befinner oss långt ifrån Kina. Balansgången är mycket svårare för länderna i Öst- och Sydostasien. Jag skulle tex inte vilja vara i Filippinernas position, klämt mellan USA och Kina och med ständiga tvister med Kina.
Just det där med naturresurser i Afrika är en viktig punkt vad gäller Kina. Världen har gjort sig beroende av vissa grundämnen som det inte finns så mycket av. Sverige har dock ett antal platser där dessa grundämnen finns. De så kallade miljövännerna vill inte att vi startar gruvor för att utvinna dessa.
Jag anser, precis som flera vetenskapare, att vi måste se till att vi och Europa gör oss mindre beroende av Kina. Kan vi dessutom tjäna pengar på att sälja dessa ämnen så är det utmärkt. Jag är säker på att vi kan driva gruvor säkrare för både människor och miljö än de flesta andra.
Arne: Jag uppskattar att du tar upp det här ämnet, gruvdrift. Har du tänkt på att ett utmärkt sätt att få svenska folket att acceptera denna gruvdrift, det skulle vara att ge medborgarna en del av vinsten på det sätt som jag redan har föreslagit. På så sätt kan man slå två flugor i en smäll.
Svenskar får ju en del av vinsten som gruvorna ger genom att gruvbolagen betalar en avgift till Staten. Kanske inga jättepengar men ändå. Sen äger ju Staten LKAB vilket ger oss en del slantar. Kanske skulle politiker påpeka detta när gruvdrift kommer på tal.
Arne: Gruvavgiften i Sverige är lägre än i de flesta andra länder. Man borde höja den till en mer normal nivå och sedan dela ut intäkterna till svenska folket, kanske särskilt till lokalbefolkningen. På det sättet skulle man kunna öka medborgarnas acceptans för gruvdriften. Samma sak med vattenkraften och för all del även vindkraften.
Det vore förstås utomordentligt om Arne Nilsson ville ange vilka de ”vetenskapare” som håller med honom är. Det låter nämligen mer som en åsikt än något rent vetenskapligt.
Det vore förstås utomordentligt om Arne Nilsson kunde ange orsaken till att ”vi” kan driva gruvorna säkrare än de flesta andra (vilka är undantagna?) eftersom Arne Nilssons personliga garantier för att så är fallet inte väger så tungt.
Det vore förstås utomordentligt också om Arne Nilsson kunde passa på att redogöra för sprickorna i enigheten inom hans eget parti. Inte bara jag, utom de flesta andra väljare med mig, är intresserade av att förstå innebörden av den så uppmärksammade konflikten.
Jag tror du kan känna dig ghostad av Arne.
Hans, du skrev följande:
”Det går inte att ingå ett långsiktigt partnerskap med Trumps USA. Det var därför förvånande och lite oroande att den svenska regeringen i våras annonserade att den undertecknat ett samförståndsavtal om ett bilateralt tekniksamarbete med amerikanerna. Enligt regeringen handlar det om ”AI, konnektivitet, biomedicin, energi, rymd, kvantteknik, avancerad tillverkning och försvarsinnovation.” Onekligen lite oroväckande givet att USA över huvud taget inte går att lita på, men vi kan trösta oss med att det endast är en politisk avsiktsförklaring och inget rättsligt eller ekonomiskt bindande. En ny regering kan alltså kasta det hela i papperskorgen.”
Visst en ny regering kan kasta det i papperskorgen, men Trump är borta från presidentposten om två år som högst. Förhoppningen vår egen regering har är att nästa administration i USA kommer att vara mer stabil och konsekvent än Trumps, och att den inte heller kommer att vara lika nedlåtande mot sina allierade i NATO.
Det som störde mig med texten är att den intrycket av att USA är Trump och Trump är USA och att Trump kommer att styra i all evighet!
Nu tror jag inte att du själv tror det, men det var det intrycket jag fick, men å andra sidan har amerikansk politik blivit en berg och dalbana där polariseringen skapat ett klimat där båda sidor är såna bittra fiender att de försöker göra den förra regeringen och policys ogjorda och skrotar varenda avtal och överenskommelse enbart på grund av att den ingicks av den förra administrationen oavsett innehåll och fördelar.
Ska man köra ett damnatio memoriae vart fjärde eller åttonde år kommer USA och alla dess institutioner att lamslås helt, eftersom det inte kommer att vara hållbart i längden.
Visst en ny regering kan kasta det i papperskorgen, men Trump är borta från presidentposten om två år som högst. Förhoppningen vår egen regering har är att nästa administration i USA kommer att vara mer stabil och konsekvent än Trumps, och att den inte heller kommer att vara lika nedlåtande mot sina allierade i NATO.
Problemet är att en republikansk kandidat i valet 2028 inte kommer vara en traditionell republikan utan en kandidat från MAGA-rörelsen. Mest troligt JD Vance eller Marco Rubio. Så trumpismen kommer leva vidare. Trump har ju på ett remarkabelt sätt kidnappat hela partiet. Så om inte Demokraterna skärper till sig (vilket det finns få tecken på än så länge) kommer vi ha Trumps politik i fyra eller åtta år till. Då är vi en bra bit in på 2030-talet.
Ska man köra ett damnatio memoriae vart fjärde eller åttonde år kommer USA och alla dess institutioner att lamslås helt, eftersom det inte kommer att vara hållbart i längden.
Det som har hänt är att det politiska systemet i USA har lamslagit sig självt, oförmöget att få någonting gjort. Innan Trump blev vald 2016 var amerikanernas förtroende för Kongressen åtta procent (!). Jag förstår mycket väl varför de röstade på Trump då. Föraktet för eliterna i Washington var enormt, helt berättigat. Jag har mindre förståelse för hans attraktionskraft 2020 och 2024.
Jag tror att en del av förklaringen ligger i det faktum att Biden administrationen försökte få det som om Trumps första mandatperiod 2016-2020 aldrig hände, många av Trumps exekutiva ordrar var att upphäva Joe Bidens som i sin tur använde dessa för att upphäva Trumps exekutiva ordrar och policy beslut.
Trumps ökända ”They are after you, I’m just standing in the way!” citat där han hävdade att Demokraterna försökte att förgöra honom och i förlängningen hela MAGA-rörelsen, och Demokraternas beteende med främst lawfare mot Trump slängde bara bensin på elden.
Sen var Joe Biden inte den mittenkandidat som han hade marknadsförts som i valrörelsen, han började istället vrida USA mer åt vänster vilket alienerade moderata demokrater, republikaner och independents, det är ganska talande att valdeltagandet var mycket lägre 2024 än det var 2020 vilket bara eldade på konspirationsteorierna om omfattande valfusk valet 2020.
Att amerikanernas förtroende för traditionella medier som New York Times, CNN, MS NOW(tidigare MSNBC) osv, är lågt ledde till att allt fler började vända sig till internet och alternativa nyhetskanaler där Trump hade och fortfarande har starkt stöd hos ett antal alternativmedier, många av dessa är också pro-Ryssland och pro-Putin och negativa till europa och Ukraina.
Institutionell röta är ett annat problem inte bara i USA utan också här i europa. Förtroendet för många traditionella institutioner sjunker, allt fler tappar tron på att traditionella politiker kan fixa problemen och överger den bredda mitten och rör sig mer mot ytterkanterna, vilket målar upp en mörk bild av den nära framtiden med fortsatt och ökande polarisering.
Det är en del slutledningar jag har kommit fram till.
Trötter: Jag håller i många avseenden med dig, men jag har som du vet en positiv syn på ökad polarisering eftersom det öppnar dörrarna för stora förändringar.
Jag som antiglobalist ser alltså det globala liberala systemets förfall som något positivt på längre sikt. Ungefär som en antikommunist som gladdes åt sovjetsystemets förfall på 1980-talet, tänker jag mig.
Men hur som helst, tidigare har du skrivit att jag tillhör en liten, extrem minoritet och att framtiden tillhör de som kan betraktas som sansade, moderata, förnuftiga etc.
I ditt senaste svar till Hans målar du upp en betydligt mer dyster bild av det nuvarande politiska systemets framtid. Innebär det här att du har blivit mer pessimistisk under den senaste tiden? Eller har du hela tiden haft denna pessimistiska ådra men hållit tillbaka den fram till nu?
Jag har blivit mer pessimistisk med tiden, speciellt med nuvarande situationen där det inte längre finns något utrymme för kompromisser och att ta till sig det som faktiskt fungerar utan bara vill ha förändring för förändringens skull och där pragmatism underordnas ideologisk ortodoxi.
Jag tycker inte att man kan anklaga Trötter för att vara pessimist. Där finns inte så mycket att vara optimistisk för. Så realist är väl ordet. Sedan blir prognosen om vi kallar det för det lite olika bara.
Trötter: Jag anser att det mänskliga livet i hög grad fungerar som ett nollsummespel, och det innebär att det alltid kommer att finnas ett underliggande missnöje hos många människor.
Förvisso sker det tekniska, ekonomiska och medicinska framsteg som höjer sig över nollsummespelet, men politiken, kulturen och det sociala livet är i hög grad nollsummespel. Människor och grupper konkurrerar om status, positioner och andelar snarare än om en viss kvantitativ mängd av någonting.
Vad jag menar är alltså att eftersom en stor del av det mänskliga livet är ett nollsummespel så finns det ett utbrett missnöje, även i ett system som anses vara framgångsrikt och leda till stora framsteg. Alla samhällssystem går alltså till slut i baklås, och det är det som nu håller på att ske med vårt system.
Den stora skillnaden mellan oss två är att du i grunden stödjer det här samhällssystemet och vill bevara det, medan jag ser systemets förfall som något positivt, som en chans att ersätta det med något nytt och bättre (eller åtminstone annorlunda).
”En sprängladdning har hittats av irländsk polis i ett fordon nära gränsen till Nordirland.
Två personer har gripits i samband med tillslaget.”
”Polis har inte bekräftat att bomben skulle föras till gränsstaden Derry, men sade att sprängladdningen upptäckts i insatser mot så kallade republikanska motståndshandlingar mot det brittiska styret i Nordirland.”
https://www.sydsvenskan.se/varlden/irlandsk-polis-hittade-bomb-vid-gransrad/
Eller så kan man kalla det Irländska terrorism mot Nordirland?
Beroende på hur man vill vinkla det för att släta över eller agitera mot något. Tjej studerade tydligen till jurist.
Samtidigt fortsätter tydligen ”kampanjen” för att hota eller skrämma uthyrare av lägenheter i Belfast. Mer fastigheter för invandrare som har tuttats på.
Evigt krig på olika nivåer….
Eller bara ”Eviga krig blir allas krig” eftersom EU står med öppna famnen om GB vill tillbaks igen?