En fråga återkom ständigt på historielektionerna ända från högstadiet och upp till förberedande forskningsnivå: ”hur?”. Hur lyckades Hitler, denna med moderna ögon löjeväckande och frånstötande man, charma miljoner människor? Hur kunde folket tro på hans flagranta lögner och hur var det möjligt att ett kultiverat land mitt i Europa lyckades genomföra ett industrialiserat folkmord? Många har sökt svaret på det där hur:et.

Alla med barn vet hur lätt det är att påverka och influera unga personer. Men när jag ser mig omkring i sociala medier 80 år efter andra världskrigets slut slår det mig hur lättledda även vuxna människor faktiskt är. Trots att människan i dag har en fullkomligt unik tillgång till information, en möjlighet att vända och vrida på argument för att komma så nära sanningen som möjligt, väljer vissa ändå lögnen. Det blir som i Glenn Killing-sketchen om nazisterna.

I diktaturer lär sig befolkningen att leva i en lögn. Hur absurd den officiella sanningen än är, är den alltjämt den officiella sanningen. Lögn blir sanning. Demokratier är inte helt befriade från detta, givetvis. Men i demokratiska samhällen finns journalister som granskar makten och framför allt ett fritt informationsutbyte som motverkar att lögnen blir en upphöjd och officiell sanning.

Det är ingen slump att medierna är det första auktoritära ledare ser till att ta kontroll över, och att demokratiskt valda ledare med auktoritära drag ständigt ger sig på pressen. Lögnen och våldet har en nära relation. I en essä beskriver Alexander Solzjenitsyn hur dessa två hänger ihop:

För att hålla sig upprätt och se anständigt ut kallar våldet in sin allierade lögnen. Ty våldet har inget annat att dölja sig med än lögnen, och lögnen kan inte hålla sig upprätt utan våldet. Och då behöver inte våldet lägga sina tunga labbar varje dag på var och en av oss; våldet kräver bara att vi lyder lögnen; att vi dagligen deltar i den. Det är tillräckligt som trosbekännelse.

Solzjenitsyn uppmanade sedan sovjetmedborgarna att inte delta i lögnen, ty ”när människor ryggar undan för lögnen slutar den helt enkelt att existera.” Beskrivningen är träffsäker för alla regimer som kräver lögnen och våldet för att existera.

Vi kan ta dagens Ryssland som ett uppenbart exempel. När Vladimir Putin annonserade invasionen av Ukraina i februari 2022 gjorde han det inte bara med en typisk putinsk historierevisionism. Han satte också ramarna för hur det ryska folket förväntades prata om det krig han nu startat genom att kalla invasionen för ”en militär specialoperation”. Även svenska medier beskrev initialt lydigt kriget som en militär operation.

Vi vet i dag att planen var att raskt kullkasta den ukrainska ledningen och tillsätta en marionett i Kyjiv innan Väst hann reagera. Planen misslyckades, men den ryska retoriken förändrades inte. Det blev i stället förbjudet att använda ordet ”krig” om den militära specialoperationen. Den som gjorde det riskerade fängelse i upp till 15 år. Med hot om våld tvingades ryssarna acceptera lögnen. Nu när Kreml börjat kalla kriget för ett krig är det inget semantiskt snedsteg utan ett tecken på något större. Mobilisering, tror många.

Här mördade Ryssland civila män i det som pro-ryssar förvandlat till en ukrainsk falskflaggoperation (Butja, 2025).

I diktaturer internaliserar människor lögnen av ren självbevarelsedrift. I fria samhällen finns det i stället något som lockar i lögnen. Detta är lite svårare att förstå, men hos lögnen samlas uppenbarligen människor från alla samhällsklasser. Intellektuella personer är bara bättre på att verbalisera lögnen än endimensionellt tänkande följare som bara upprepar det andra redan har sagt.

Vid sidan om de intellektuella har vi de kvasiintellektuella till vilka sådana som Frida Stranne kan räknas. De har en utbildning och kan formulera sig, men de är egentligen inte intresserade av ett utbyte av idéer utan vill endast hålla en monolog och torgföra sina åsikter. Detta lyckades Stranne väl med i söndagsintervjun, där narrativet var att hon orättfärdigt knuffats ut i kylan för sina åsikter. Hon ser sig som en sanningssägare, den som vågar säga det få andra vågar. Men Stranne är inte mer unik än att hon upprepar samma lögner som redan spridits av pro-ryska röster som Glenn Diesen.

Längst ut i gyttjan finner vi skrivbordskrigarna, de icke-intellektuella med nio år i livets hårda skola som stavar hellre än bra men är så oinformerade att de bär en tonårings tvärsäkerhet. Dessa individer är det helt meningslöst att ödsla energi på.

Den egenupplevda martyrstatusen är vanlig bland personer som fångats av lögnen. De skyller konsekvenserna som de lögnaktiga föreställningarna skapar på politikers maktfullkomlighet, journalisters feghet och folkmajoritetens blindhet. I den egna självbilden är de att likna vid riddare i skinande rustning som kämpar emot, trots allt motstånd från ”etablissemanget”. Vissa kallar sig till och med dissidenter, vilket är ett närmast komiskt tvärtomspråk.

Många pro-ryska röster, både här hemma och i andra delar av västvärlden, har gjort Kremls propagandalögner till sina sanningar, och möjligen får de någon sorts kick av det. Kanske känner de sig lite utvalda eller unika. Huruvida de på riktigt tror på lögnen eller bara trivs i en situation där de företräder en linje som går stick i stäv med sådant vi vet och kan bevisa, kan bara de själva svara på. Men ju mer de lindar in sig i lögnen, desto längre ner i kaninhålet faller de. Det är därför inte så överraskande att vi bland vissa av dessa pro-ryska debattörer finner allt från förnekelse av Förintelsen till stöd för Nordkorea.

En blick in i den bisarra värld som frodas på vår tids sociala medier ger en bättre förståelse för hur människor i alla tider förmåtts att internalisera lögnen, hylla den store ledaren och följa med rakt ned i avgrunden. Människan är inte bättre eller mer avancerad år 2026. Det är månne ingen betryggande slutsats, men väl en nykter insikt.