Vad är frihet – är det att slåss för att kunna leva i sitt hemland, eller fly för att rädda sitt liv? SVT ställer frågan i kortdokumentären om ukrainska desertörer. Den är relevant för oss alla. Hur skulle vi själva agera i ett krigstillstånd?

Elin Jönsson följer desertörer som ”Dmytro”, vars plan är att fly till Rumänien över Karpaterna. Enligt rumänska myndigheter har 30 000 ukrainare tagit sig över gränsen till Rumänien. En del hittas döda eller döende längs vägen.

Ungefär två miljoner har undvikit inkallelseordern, enligt den ukrainska militären. 650 000 har lämnat landet. Tänker dessa återvända om det blir fred? Om ja, hur ser man grannen som stridit vid fronten i ögonen?

Till viss del får den ukrainska militären skylla sig själv för de höga siffrorna. Soldater har tvingats strida alldeles för länge utan permission. Uppgifter om självmordsuppdrag för att glädja befälen förekommer. Stegvis åtgärdas nu problemet med för lång obruten tjänstgöring vid fronten. Parallellt arbetar de väpnade styrkorna för att ersätta en del av den mänskliga armén med robotar. Detta har börjat implementeras i liten skala. Målsättningen är att var tredje soldat ska kunna ersättas på detta vis, men det återstår att se hur realistiskt det är. Helt klart har drönarkrigföringen minskat beroendet av soldater något.

I dokumentären hävdas att undersökningar visar att maximalt 10-15 procent av de europeiska befolkningarna skulle ställa upp frivilligt i händelse av krig. Resten skulle i olika grad hålla sig undan. Slutsatsen som dras är att även vi skulle tvingas till impopulära tvångsåtgärder för att få ihop tillräckligt med folk för att försvara landet mot angrepp.

I Sverige görs kontinuerligt undersökningar som mäter folkets försvarsvilja. SOM-institutet vid Göteborgs universitet ställde frågan om vi är beredda att försvara Sverige i händelse av krig. Tillförlitligheten i sådana mätningar är svår att säga något om. Det är en sak att räcka upp handen när det inte får några konsekvenser, en helt annan att göra det när livet faktiskt står på spel.

Över hälften svarade i alla fall ja, men den militära försvarsviljan är lägre än den civila. De flesta föredrar alltså lite förenklat att bistå sjukvården och andra verksamheter framför att skjuta mot en invasionsarmé. Män är mer villiga än kvinnor, sverigedemokrater betydligt mer patriotiska än vänsterpartister. Så långt inget nytt.

Men hur skulle du agera? Det är den där frågan som ingen riktigt kan svara på förrän det händer på riktigt. Vi kan föreställa oss. Men inte veta förrän det är allvar.

En sak vet jag dock. Jag har svårt att finna sympati för de ensamstående män i sina bästa år som flyr för att slippa kriget. Jag förstår det förstås rent känslomässigt. Rädslan för döden och viljan att leva är något väldigt basalt och lättbegripligt. Men det går inte att komma ifrån att en principiell hållning om individens rätt att vägra bära vapen väger väldigt lätt när ens land invaderas av en fascistisk armé med målet att utplåna ens folk och identitet.

Någon måste strida om det ska finnas något land kvar att försvara. I dokumentären hävdar ”Dmytro” att alla vill leva och att mänskligt liv är viktigare än territorier. De territorier som ukrainarna slåss för är dock fulla av just liv. Kriget handlar därför inte om åkrar och skogar utan om bostadshus, skolor och sjukhus. Platser där människor lever – eller levde. I grunden handlar kriget om rätten att få leva i fred.