Det är en obekväm och starkt ifrågasatt sanning. Men tänk om hårdare straff faktiskt leder till minskad kriminalitet? Svenska Dagbladets reportage om hur antalet skjutningar störtdyker i Sverige kan onekligen leda till den slutsatsen.
Skjutvapenvåldet har minskat rejält under Tidöregeringens år vid makten: 80 procent. Polisen berättar för SvD att det i gängens chattar ges ett tydligt besked: ”Vi är klara i Sverige nu.” Dan Windt, områdesansvarig för våld i kriminella miljöer på polisens nationella driftcenter, bekräftar den bilden. ”Vi har lyckats göra Sverige mindre attraktivt för kriminella.”
Länge har politikerna pratat om att det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Dit verkar vi alltså ha nått nu. Så pass att många drar utomlands. Detta innebär förstås att de tar med sig sin kriminalitet dit, men vi slipper dem åtminstone i Sverige.
Vi har sett många uppmärksammade dåd under de senaste åren. 2023 genomfördes en masskjutning i Farsta centrum. Ett 20-tal skott avlossades och två personer dödades i närheten av tunnelbanan. Det ansågs vara ett mirakel att inte fler dödades.
Det var ett blodigt år, precis som det föregående. Men sedan har trenden vänt. Polisen har blivit mer effektiv och verktygen har blivit fler. Gängledarna har dödat varandra eller plockats av polisen. Straffen har blivit längre. Under 2026 har vi hittills sett ett 40-tal skjutningar med nio döda som följd. 2022, Socialdemokraternas senaste år vid makten, var skjutningarna närmare 400 och de dödade räknades till 63.
Detta är inget litet trendbrott. Det är en remarkabel förändring. För fyra år sedan var det många som började ge upp hoppet. Ulf Kristersson pratade om minst tio år för att vända utvecklingen. Andra inom den nationalistiska arenan har pratat om inbördeskrig och annat verklighetsfrånvänt.
Som om Sverige höll på att falla sönder inifrån. Nog för att det kunde kännas så, men våra stabila institutioner har aldrig på allvar varit hotade av nätverkskriminaliteten. Däremot finns det fortfarande en oro för hur kriminella letar sig in i våra offentliga välfärdssystem och därigenom ”levlar upp” sin kriminalitet från gatustrider till storskalig ekonomisk brottslighet högre upp i närningskedjan.
Framgångarna mot gängkriminaliteten visar på flera saker: dels att lagstiftning och verktyg spelar roll, men också att de kriminologer och debattörer som hela tiden protesterat mot varje straffskärpning hela tiden var ute och cyklade. Vilket vi visste. Deras påstående att ”all forskning visar” att det hårdare straff inte ger resultat var hela tiden ett ideologiskt grundat falsarium.
Om tendensen håller i sig och svensk polis, med god hjälp, verkligen har lyckats ”knäcka gängen”, just det som varit slagordet i svensk politik i så många år, lär det knappast uppmärksammas av de kriminologer, politiker och debattörer som gått till fräna angrepp mot Tidöpartiernas kriminalpolitik. För tänk vad genant om det visar sig att strängare straff och fler polisiära verktyg faktiskt hade effekt.
Och ändå är det inte länge sedan 7 partier och hela Sverige(jurister, journalister, kulturvetare m.m) med rätt att yttra sig var helt överens om hur synd det var om förövarna som betedde sig så och hur inhumant det var att inte förstå det.
Hur kunde det komma sig?
Hans, som är verksam inom tycka-synd-branschen har kanske en förklaring?
Det är ju i mångt och mycket hans kollegor och studiekamrater vi ralar om.
Hans, som är verksam inom tycka-synd-branschen har kanske en förklaring?
Du förstår kanske att du inte förtjänar ett seriöst svar med den ingången?
Gissar att man kan känna så också. Var det ingången med tycka-synd-branschen som kändes för hård eller rak?
Om du vill kan vi kalla det för det sociala omsorgsnätverket. Övrigt resonemang, ”Det är ju i mångt och mycket hans kollegor och studiekamrater vi ralar om.” kvarstår (även om det ska stå talar om).
Du bör ju ha stött på åtminstone en aktivist under alla dina dagar.
Det vimlar av omogna, ideologiskt färgade, livsoerfarna och aktivistiska socionomer. Men det finns också många erfarna, förbaskat skickliga och driftiga socialarbetare som lyckas bemöta och nå resultat med mördare, våldtäktsmän, tjuvar, dunderautistiska kluringar och patologiskt ljugande missbrukare på ett sätt som väldigt få skulle klara av. Det blir ett slags harm reduction. De får rumla runt och vara jobbiga i socialtjänsten i stället för att ställa till med jävelskap ute i samhället. Någon måste hantera dessa individer.
Det är som bekant inte i socialtjänsten som lagar stiftas, straff utdöms eller tidig frigivning beslutas. Så udden blir lite felriktad.
Bra! Tack.
Hans: Men om vi bortser från KsK:s sarkastiska tonfall så är frågan faktiskt intressant. Du måste ju både på universitetet/högskolan och på dina arbetsplatser ha sett och hört en hel del av det flum som ledde fram till daltandet, de låga straffen, det kvävande debattklimatet etc.
Jag har tänkt på den frågan emellanåt: vad fick dig att söka dig till en bransch som är så förknippad med socialdemokratin och vänstern?
Med först libertarianska och sedan liberalkonservativa uppfattningar måste du väl ofta ha känt dig som en främmande fågel i den sociala sektorn?
Jag menar, jag tror inte att jag själv, som nationalist, skulle passa in på en socialförvaltning eller motsvarande. Jag skulle säkerligen inte passa in som journalist på Aftonladet/DN eller som präst inom den postmoderna Svenska kyrkan heller.
Vissa sektorer i det svenska samhället är ju så extremt genomsyrade av progressiv/vänsterliberal/vänstersocialistisk politisk korrekthet.
Du måste ju både på universitetet/högskolan och på dina arbetsplatser ha sett och hört en hel del av det flum som ledde fram till daltandet, de låga straffen, det kvävande debattklimatet etc.
Ja, självklart. Men den poäng jag vill göra är att alla inte är så. Jag har under mina 15 år i branschen arbetat med och träffat på tillräckligt många vettiga personer som inte är feminister, en del av hbtq-kyrkan eller för fri invandring för att kunna stanna kvar.
Jag har tänkt på den frågan emellanåt: vad fick dig att söka dig till en bransch som är så förknippad med socialdemokratin och vänstern?
Det är lite svårt att förklara exakt vad som förde mig in i branschen då jag som du skriver är väldigt otypisk. Men jag skrinlade mina planer på att bli historiker och forskare när halva min familj omkom i en olycka och livet vändes fullständigt upp och ned. Där och då föddes en vilja att söka mig till en bransch som går ut på att hjälpa människor. Bättre än så kan jag inte förklara det.
Med först libertarianska och sedan liberalkonservativa uppfattningar måste du väl ofta ha känt dig som en främmande fågel i den sociala sektorn? Jag menar, jag tror inte att jag själv, som nationalist, skulle passa in på en socialförvaltning eller motsvarande.
Oja. Väldigt ofta. Men det är också för att många i den här branschen likställer sina politiska övertygelser med sitt arbete, och det gör inte jag. Jag särskiljer dem väldigt tydligt, och jag tror också att det är en delförklaring till att jag är bra på det jag gör. Det gör mig dessutom svår att ”sätta dit” (tro mig, många har försökt).
Hans: Jag har själv aldrig haft med de sociala myndigheterna att göra, så det är verkligen intressant att ta del av din beskrivning.
Mina föräldrar (femtiotalister) arbetade under min uppväxt inom olika delar av den offentliga (regionala) sjukvården, men jag tror inte riktigt att det går att jämföra med socialtjänsten.
Det finns förstås aktivister även inom hälso- och sjukvårdssystemet, men mitt intryck är ändå att deras arbetsplatser och kollegor, generellt sett, var ganska opolitiska.
Min fru har arbetat inom sjukvården, det är inte alls en aktivistisk arbetsplats. Jag skulle generellt sett inte beskriva socialtjänsten så heller, däremot är branschen extremt kvinnodominerad och alla antar att man är vänster och feminist. Detta leder till en confirmation bias och en blindhet. De tror alltså att arbetsplatsen är jämställd när 85 procent av alla medarbetare och 9 av 10 chefer är kvinnor. Att börja ställa motfrågor är inte populärt.
Hans: Det är intressant hur en så skev internkultur kan utvecklas inom en viss bransch, i det här fallet socialtjänsten. Människan som art, som däggdjur, tycks ha en tendens till sentimentalitet även utanför regelrätta sekter.
Bilden av somliga yrken kommer att präglas av insatser enstaka medarbetare gjort.
Vi kan ta polisen som exempel. Vem minns inte polisans knästående framför mobben? Eller Dan Eliassons tårdrypande ursäktande av förövaren? Eller polischefer över hela Sverige som ”frös läget”, dvs gjorde ingenting, under Påsk-kravallerna?
Naturligtvis är det bilder som satt sig hos den del av befolkningen som inte delade woke-ideologins alla intrikata teorier sammanfattade i de berömda orden ”vad fan får jag för pengarna”. Konstigt vore det väl annars?
Somliga yrken och myndigheter har därför en viss uppförsbacke framför sig innan någon trovärdighet återerövrats. Andra har inte drabbats fullt ut än men deras tid kommer. Inte ens de röd-grönas maktåtertagande kan rädda dem från det ödet.
”Brottsbekämpning är en annan fråga som står högt upp på agendan. Magdalena Andersson vill bekämpa gängkriminaliteten och förhindra att fler unga dras in i kriminalitet. Fler ska lagföras och gängen ska stoppas genom samarbeten mellan skola, socialtjänst och polis, tidiga insatser och punktmarkering.
– Jag vill leda en regering i en ny samarbetsanda, söka breda politiska samarbeten för att få saker gjort i frågor som är viktiga för Sverige. Jag är övertygad om att Sverige skulle må bra av att vi lade valtaktiken åt sidan lite oftare och såg till vad som är bäst för landet.
EXTERN LÄNK: Rösta för förändring – läs om Socialdemokraternas plan för Sverige”
https://www.socialdemokraterna.se/val-2026?utm_source=Expressen&utm_medium=Native&utm_campaign=artikel4_almedalen&utm_id=Dags+att+ta+Sverige+p%C3%A5+allvar
https://www.expressen.se/brandstudio/socialdemokraterna/andersson-sa-ska-gangkriminaliteten-stoppas/
Om brottslingar med ursprung i andra länder kan lagföras, hamna i fängelse för att sedan skickas i retur till sina hemländer så är det bra. Tar de sig hit igen så är de retur igen som gäller. Asap. Nuvarande regering har gjort ett bra jobb. Det elände som tidigare regeringar skapat är på väg att lösas.
Bra jobbat SD och Regeringen
För det första så har vi en väl så förslagen inhemsk kriminalitet. Inte minst tack vare de som erhållit svenskt medborgarskap utan att ens ha rätt Lotto-rad.
För det andra så förlorar Tidö stort eftersom man släpat benen efter sig på känt Kristersson-maner och vad en Magda-regering, som är betydligt mer flyfotad, hinner ställa till med vet väl ingen med bestämdhet.
För det tredje, kämpa på Arne. Hoppet är det sista som överger dig. Det är befriande att läsa dina inlägg på något märkligt vis.
”Om” skriver Arne Nilsson eftersom han vet att det inte räcker till ett ”när”. Sverige har skrivit på alla lösa papper vi hittat som FN, EU, Amnesty eller några andra tomtar har släppt.
De som faktiskt blir utvisade är bara en rännil jämfört med alla de som invisas och värre blir det efter valet.
Tåget har gått, ni missade chansen och därför får alla lida!
Nu verkar det som att debatten har dött igen. Är det enbart diskussioner om Trump och Putin som kan få fart på debatten?
Tråkigt att det verkar stå stilla idag. Hade sett fram emot Arne Nilssons försök att reda ut det här med Ludvig Aspling som inte riktigt verkar hålla med Arne.