Det är en obekväm och starkt ifrågasatt sanning. Men tänk om hårdare straff faktiskt leder till minskad kriminalitet? Svenska Dagbladets reportage om hur antalet skjutningar störtdyker i Sverige kan onekligen leda till den slutsatsen.

Skjutvapenvåldet har minskat rejält under Tidöregeringens år vid makten: 80 procent. Polisen berättar för SvD att det i gängens chattar ges ett tydligt besked: ”Vi är klara i Sverige nu.” Dan Windt, områdesansvarig för våld i kriminella miljöer på polisens nationella driftcenter, bekräftar den bilden. ”Vi har lyckats göra Sverige mindre attraktivt för kriminella.”

Länge har politikerna pratat om att det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Dit verkar vi alltså ha nått nu. Så pass att många drar utomlands. Detta innebär förstås att de tar med sig sin kriminalitet dit, men vi slipper dem åtminstone i Sverige.

Vi har sett många uppmärksammade dåd under de senaste åren. 2023 genomfördes en masskjutning i Farsta centrum. Ett 20-tal skott avlossades och två personer dödades i närheten av tunnelbanan. Det ansågs vara ett mirakel att inte fler dödades.

Det var ett blodigt år, precis som det föregående. Men sedan har trenden vänt. Polisen har blivit mer effektiv och verktygen har blivit fler. Gängledarna har dödat varandra eller plockats av polisen. Straffen har blivit längre. Under 2026 har vi hittills sett ett 40-tal skjutningar med nio döda som följd. 2022, Socialdemokraternas senaste år vid makten, var skjutningarna närmare 400 och de dödade räknades till 63.

Detta är inget litet trendbrott. Det är en remarkabel förändring. För fyra år sedan var det många som började ge upp hoppet. Ulf Kristersson pratade om minst tio år för att vända utvecklingen. Andra inom den nationalistiska arenan har pratat om inbördeskrig och annat verklighetsfrånvänt.

Som om Sverige höll på att falla sönder inifrån. Nog för att det kunde kännas så, men våra stabila institutioner har aldrig på allvar varit hotade av nätverkskriminaliteten. Däremot finns det fortfarande en oro för hur kriminella letar sig in i våra offentliga välfärdssystem och därigenom ”levlar upp” sin kriminalitet från gatustrider till storskalig ekonomisk brottslighet högre upp i närningskedjan.

Framgångarna mot gängkriminaliteten visar på flera saker: dels att lagstiftning och verktyg spelar roll, men också att de kriminologer och debattörer som hela tiden protesterat mot varje straffskärpning hela tiden var ute och cyklade. Vilket vi visste. Deras påstående att ”all forskning visar” att det hårdare straff inte ger resultat var hela tiden ett ideologiskt grundat falsarium.

Om tendensen håller i sig och svensk polis, med god hjälp, verkligen har lyckats ”knäcka gängen”, just det som varit slagordet i svensk politik i så många år, lär det knappast uppmärksammas av de kriminologer, politiker och debattörer som gått till fräna angrepp mot Tidöpartiernas kriminalpolitik. För tänk vad genant om det visar sig att strängare straff och fler polisiära verktyg faktiskt hade effekt.

Trendbrott. (Källa)