Under min uppväxt kallades den 6 juni blott svenska flaggans dag, och det var inte ens en helgdag. Det blev det först 2005, vilket innebär att den 6 juni firar 20 år som nationell helgdag.

Under dessa två decennier har det gjorts idoga försök att få svenska folket att mangrant sluta upp bakom den 6 juni. Men det har gått trögt. Att fira Gustav Vasas kröning eller något så abstrakt som 1809 års regeringsform har inte lett till någon entusiasm hos folket. Vi ställer pliktskyldigt upp, och sedan tio år tillbaka bedyrar politikerna hur mycket de älskar Sverige. Men vi ser sällan parader med slagord som ”Länge leve den gamla regeringsformen!”.

Till skillnad från många andra länder med nationaldagar har vi ingen befrielse från ockupation att fira. Det ska vi vara glada för, men visst sänker det pulsen på nationaldagsfirandet. Vi har tagit vår självständighet för given. Vissa skulle kalla oss svenskar för fredsskadade. Mitt besök i Ukraina fick mig att tänka en del på detta. Hur hade vi hanterat ett militärt angrepp? Med rädsla och undergivenhet? Eller med ilska och beslutsamhet? Sanningen är att jag inte vågar gissa.

Ett återkommande förslag är att göra midsommar till en informell eller officiell svensk nationaldag. Det är ju ändå då vi firar. Och det gäller inte bara etniska svenskar. Under de senaste åren har jag slagits av hur många språk som talas under midsommarfirandet. I fjol räknade jag in finska, engelska, tigrinja, ryska och ett antal andra språk runt midsommarstången. Riktigt samma uppslutning är svår att se på nationaldagen, även om det förstås förekommer medborgarskapsceremonier runt om i landet då diplom delas ut till nyblivna svenska medborgare.

Nationaldag är dock något annat än att bara samlas på en äng och äta och dricka gott. Därför bör sägas något om medborgarskapets värde. Regeringen Reinfeldt införde en ny portalparagraf i medborgarskapslagen som stipulerade att medborgarskapet ”förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige”. Någon förändring i praktiken innebar emellertid inte detta. Visionen var fortfarande öppna gränser och det var påfallande enkelt att bli svensk medborgare.

Det var den sittande Kristersson-regeringen som vågade ifrågasätta detta, och nu kommer det bli skärpta krav för att erhålla ett svenskt medborgarskap. Aftonbladet protesterar förstås mot att personer dömda för brott inte automatiskt ska få rätt att bli medborgare. Men överlag tycks det finnas ett brett stöd för att skärpa reglerna.

Det som har missats genom åren är vikten av att stärka samhörigheten till landet på riktigt. Att fylla medborgarskapet med innehåll och inte enbart trycka på de rättigheter det ger. Det svenska passet är ett av världens mest eftertraktade, och det har tvivelsutan lockat många att bli svenska medborgare. För alltför många har det inte handlat om en inre känsla av samhörighet med det lilla landet i norr eller en vilja att bidra till det land som erbjudit en fristad.

Vi lever i en ofullkomlig värld och får helt enkelt acceptera att just vår nationaldag nog aldrig kommer att firas lika hjärtligt som andra länders. Till detta finns i grunden positiva historiska skäl. Det går inte att tvinga fram en känsla, och vi kan inte skriva om historien.

Att stärka medborgarskapet är emellertid rätt och riktigt av en rad andra skäl. I dessa tider av splittring är behovet av samhörighet stort, och det gäller både hos folket och ur statens perspektiv. Den som blir svensk medborgare ska bli det inte för rätten till ett attraktivt pass utan för den genuina viljan att leva i Sverige med syfte att bidra till det nya landets utveckling. Säg inte vad ett nytt pass kan ge dig, säg vad du kan erbjuda ditt nya land. Ungefär.

Jag vill härmed önska er alla en fin nationaldag, hur ni än väljer att fira den, och avsluta med att citera vad jag skrev för två år sedan:

Jag kan dra ett väldigt trivialt exempel. När jag i TV-spelet Bramble skuttar över en äng och hör Den blomstertid nu kommer sjungas av en vacker stämma händer något inombords. Jag minns skolavslutningar och midsommaraftnar, jag minns ljusa sommarnätter och doften av nyklippt gräs.

Musik kan vara kraftfull, och kanske är det så att de känslor och associationer vi får av ett musikstycke kan visa på vår tillhörighet. Sådant går inte att värka fram, det går inte att öva in. Det bara finns där. Det är i ett sådant ögonblick vi inser vilken plats på denna jord vi tillhör. Och varför det är viktigt att värna denna lilla plats som är vår och ingen annans.