Johan Pehrson har aviserat sin avgång som Liberalernas partiledare. Åsikterna om skälen till detta går isär, men troligast är att Pehrson blev tvingad att fatta detta beslut. Frågan alla ställer är vad som nu kommer hända med partiet. Men den stora frågan är faktiskt varför vi ens ska bry oss.
Liberalernas problem är betydligt större än Johan Pehrson. Han blev inkastad som partiledare i egenskap av att vara förste vice när Nyamko Sabuni väldigt abrupt avgick strax före valet 2022. Då såg det minst sagt mörkt ut för partiet med usla opinionssiffror och ett olägligt partiledarbyte just när det var dags för valrörelse.
Jag minns Johan Pehrson som den där rättspolitiske talespersonen som alltid ville ha mer övervakning. Han stod upp för FRA-lagen i riksdagens talarstol. Han försvarade datalagringsdirektivet med att Sverige annars skulle få böter från EU och räknade ogenerat på hur många sjuksköterskor dessa belopp skulle kunna finansiera. Som om det hade någonting alls med saken att göra.
Då framstod han ändå som någorlunda stringent, om än i princip alltid på fel sida i sakfrågorna. Något frihetligt innehåll var det svårt att finna spår av i hans politiska utspel. Som partiledare har Johan Pehrson mest framstått som en flamspelle. Det har ånyo blivit så tydligt hur enskilda roller passar vissa personer, och att just partiledarrollen endast är vikt för en viss sorts politiker. Håkan Juholt fungerade inte heller i den rollen, även om just hans fall från tronen hade fler orsaker. Som ambassadör har Juholt emellertid närmast gjort succé.
Pehrson var i likhet med Juholt den där partiledaren som flest väljare skulle vilja ta en öl med men som alltför få kände något egentligt förtroende för som politisk makthavare. Politik är som bekant en förtroendebransch, och när det är de små gesternas politiker (Magdalena Andersson) som vinner väljarnas förtroende, är det svårt att lyckas för en yvig, korvätande och lite bullrig man som Pehrson.
Vem tar över Liberalerna i juni? Lotta Edholm är det givna svaret, om hon vill. Men i grunden tror jag inte att det har så stor betydelse vem som tar över. Liberalerna har spelat ut sin roll i svensk politik. Partiets enda starka sakfråga, skolpolitiken, har förlorats till Socialdemokraterna. Det saknar egen livskraft och har räddats kvar i riksdagen av stödröster två val i rad. Enbart i syfte att rädda ett regeringsalternativ.
Kan L räddas en tredje gång? Kanske. Men troligare är att det gamla folkpartiet nu slutligt har spelat ut sin roll i svensk politik och helt på eget bevåg straffat ut sig hos de svenska väljarna. Skadan är självförvållad. Det kommande utträdet ur riksdagen likaså.
En avgörande fråga som fått både Liberalerna och Centerpartiet att falla in i irrelevansens mörka dimma är dessa ”liberala” partiers oförmåga att hantera det nya politiska spänningsfältet med ett nationalistiskt parti på ena sidan och övriga partier som går i konservativ riktning på den andra. I mitten, som vad Centern än hävdar aldrig har lyckats bli bred, står C och L handfallna.
Det finns inga bra vägar framåt för något av dessa partier. De har inga attraktiva svar på de frågor som väljarna ställer 2025. Då är frågan varför de ens ska vara med och tävla om rösterna.
Varför ska man sörja tider som har flytt?
Folkpartiet var en gång ett relativt stort parti. I början på femtiotalet fick de nästan en fjärdedel av väljarna med sig. Sen har det dalat. Man frågar sig varför ett parti inte inser att de inte är i fas med väljarna. När jag ser hur de agerar ute i kommunerna, de sätter krokben för SD hela tiden, att ogilla SD verkar vara det enda de är överens om. Det är inte politik. Väljarna avger sina röster. L försvinner. Vilket är bra.
Hur går det för Centern? Oklart. Vi måste veta åt vilket håll deras nya partiledare vill ta partiet. Hur svenskar kommer att rösta om 1,5 år är intressant.
Det här är partier som inte förstår sig på politik. Har man inte egen majoritet måste man förhandla. Det är enda sättet. Det gör SD. Bl.a med just de här partierna på ett föredömligt sätt.
Arne Nilsson tycker det är intressant hur svenskarna kommer att rösta om 1,5 år.
Det förvånar mig eftersom jag trodde han visste. Men opinionsundersökningarna har kanske påverkat honom?
”Hur svenskar kommer att rösta om 1,5 år är intressant.”
Nej det är faktiskt totalt ointressant med tanke på att oavsett vilken regeringskoalition som innehar makten så blir den förda politiken i stort sett likvärdig. Det är också ointressant på grund av att en majoritet av de röstberättigade kan betraktas politiska idioter, ty de är styrda av svensk media till den milda grad att de själva slutat tänka och beter sig därför som en skock får.
På pricken där Tompa, jag har dem runt mig på jobb i form av kollegor och chefer. De lever i en alternativ verklighet, en slags psykos där de inte ser sambanden längre på grund av MSM.
De tror på fullt allvar att matpriserna stigit på grund av att ICA-handlarna plötsligt blivit mer giriga.
Ingen förstår varför en enda Amerikan skulle få för sig att rösta på Trump när det enda de fått från MSM är en massa verkliga eller påhittade idiotier han sagt eller gjort och HUR jäkla korkad han är.
Ingenting vet de om anledningar som motiverade folket i USA att rösta på honom som tex DEI, Woke, Fentanyl, kriminalitet, illegala invandrare
De är helt hjärntvättade, jag har lyckas vända en enda av dem ett litet stycke åt rätt håll men det är en tålamodskrävande lång process men han har åtminstone ett öppet sinne och är intresserad av att det han får till sig av MSM inte stämmer egentligen.
De andra har slutna sinnen de vet vad som är sant och de lyssnar inte på mig. Det finns någon enstaka som är ungefär som jag är men vi utgör ca 10% någon mer som låtsas vara som alla de andra, totalt 15% som inte är helt förlorade, känns det som.
Arne Nilssons nya metod att aktivt bedriva sin politik verkar inte särskilt framgångsrik. Visst, han får färre mothugg men det verkar mest bero på att han skriver så många färre inlägg. Det påminner inte så lite om C. Murre fick stöd när han var tyst och inte syntes till. Men så fort han öppnade munnen eller gjorde något kul med pinnar började det. Det vore väl ändå bara för trist om Anna-Karin Hatt förtjänade sin feta lön med att också göra kul med pinnar?
Kanske bättre hon är knäpp tyst för pengarna?
” Politik är som bekant en förtroendebransch”. På engelska blir förtroendebransch=confidence racket. En därstädes verksam är en confidence man, förkortat conman, som på svenska betyder bedragare, svindlare, lurendrejare.
Det ligger något i den översättningen. 🙂
Jag tyckte att folkpartiet hade spelat ut sin roll i svensk politik 1994 och trodde att de då skulle åka ut ur riksdagen. Fel igen för mig 🙂
De har varit en absolut enormt destruktiv kraft under mycket lång tid och var det parti som först (under 1980-talet) utvecklade extremism angående immigration, asyl och relaterade frågor. Något som de också lyckades att få stort genomlag för, inte minst under regeringen Bildt-Westerberg. En total katastrof, fullt i klass med Reinfeldts senare äventyr.
Vidare var de helt drivande i att skapa systemet med assistansersättning, som har kostat oräkneliga miljarder och dessutom troligen har varit en av de största drivkrafterna för uppkomsten av organiserad brottslighet i Sverige.
Låt oss hoppas att de nu slutligen är på väg bort. Landet är ju i praktiken redan förstört, så deras arbete är väl nu slutfört.
Det kostar tydligen på att få en ny Annie för de liberala vännerna i C.
Vare sig L eller C är mittenpartier längre. Ekonomiskt-politiskt befinner de sig långt ut på högerkanten. De är nyliberaler nämligen. Problemet med det är att nyliberalismen inte längre är lika populär som den var på åttio- och nittiotalet. Av goda skäl. Samtidigt vurmar de fortfarande för identitetspolitik och har beröringsskräck för SD.
Slutsats: Det finns ingen plats för dem längre i svensk politik. De är bromsklossar. De bör förpassas till historien. Ingen behöver dem längre (förutom lärarfacken och LRF möjligen).