Stormen i det piratpartistiska vattenglaset över nomineringen av HAX till partistyrelsen illustrerar två saker: 1) Piratpartiet är på väg att fullständigt kollapsa i interna stridigheter och övertas av stadgetuggande kufar. 2) Partipolitik är inget för fritänkare.
Det sistnämnda är förstås ingen nyhet. Mången vettig person har kastat både sina övertygelser och sitt vett överbord och konverterat till ja-sägarklubben efter utnämningen till ett högre politiskt uppdrag. Det händer med förment liberala riksdagskandidater efter varje riksdagsval. Gamla MUF-are och LUF-lare som lockat liberala och libertarianska väljare stänger den frihetliga dörren så fort de kommit innanför riksdagens kammare och säkrat sin ekonomiska framtid.
Jag har aldrig röstat på Piratpartiet. Huvudskälet har varit att partiet varit för smalt och inte tagit ställning i för mig grundläggande frågor. Sedan har jag tyckt att partiet många gånger framstått som amatörmässigt och för kufigt. Detta har verkligen fått ytterligare stöd de senaste dagarna inför partiets årsmöte och nomineringen av HAX till styrelsen.
Personer utan direkt insyn i Liberaldemokraternas verksamhet försöker tolka skeendet från sina positioner utifrån och högljutt framföra ”bevis” för att HAX har ljugit och bedragit sin omgivning inför nomineringen till Piratpartiets styrelse. Den som har följt mailinglistorna sedan Alexander Bard lämnade Liberati och grundade Liberaldemokraterna och känner såväl Henrik Alexandersson som Bard och andra i L vet att detta inte stämmer. Övriga får fortsätta att gissa och ”välja sida” i detta ytterst onödiga och fåniga skådespel. För att hjälpa er på traven har HAX nu valt att med största möjliga tydlighet klargöra sitt samröre med L.
För den konspiratoriskt lagde, för alla stadgeeonanister, alla haverister inom piratrörelsen och alla som gillar att kasta lösa anklagelser mot andra människor kommer detta förstås inte att räcka. Det ska ju bråkas för bråkandets skull. Vid sidan om denna soppa finns också en person som är så bitter i sin egen tillvaro att han ägnar tid och kraft åt att anklaga Alexander Bard för att ha stulit namnet ”Liberaldemokraterna” från honom och censurera alla med någon sorts koppling till L på sin blogg. Det är kort sagt svårt att hitta något konstruktivt på denna sida galaxen.
Jag har ungefär samma inställning till Liberaldemokraterna som HAX: Ett välkommet och intressant initiativ som jag vill se hur det utvecklas innan jag väljer att vara aktiv på riktigt. Jag står helt bakom synen på kroppslig autonomi, en fråga jag som bekant driver hårt här på bloggen. Jag är samtidigt ytterst tveksam till idén om medborgarlön, men har inte fördjupat mig i frågan på allvar ännu. Jag har skrivit några inlägg på den interna mailinglistan, men jag drar mig för att kalla mig liberaldemokrat. Dels eftersom jag sedan tiden som partipolitiskt aktiv har en viss allergi mot att sätta en förpliktigande stämpel på mig själv, men också för att Liberaldemokraterna än så länge endast är ett nätverk, ett projekt ingen riktigt vet vad det kommer att resultera i. Så jag avvaktar och följer utvecklingen med intresse tills vidare.
Piratpartiet har på många sätt stor potential. Valresultatet i EP-valet 2009 bevisade förstås detta, men även det faktum att integritetsfrågorna aldrig har varit viktigare att driva än just nu visar på att idéerna som partiet företräder behövs. Men de kommer aldrig att få något genomslag i svensk inrikespolitik så länge de drivs av Piratpartiet i dess nuvarande form. Partiet behöver personer som kan organisation, som vet hur man når ut till vanliga väljare (det räcker inte att locka fåtalet entusiaster för att nå fyra procent av väljarkåren) och som har lite politisk smartness. Hela havet stormar är ingen rekommendabel organisationsteori.
Dubbla medlemskap och samarbete över partigränserna är den idé Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder med flera har drivit. Onekligen har det väckt ont blod och säkert har det inte skötts på bästa sätt gentemot Piratpartiet. Men i stället för att söka försoning och samarbeta med alla krafter som egentligen vill åt samma håll, vänds kniven i bitterhet mot de egna leden. HAX är alltså tillsammans med Rick Falkvinge och Christian Engström en av få som i sitt dagliga arbete faktiskt gör något konkret i integritetsfrågorna. Honom ger sig nu mobben med alldeles för mycket fritid på. Det är så oerhört idiotiskt.
Små oppositionella grupper behöver samarbeta, inte göra fiender av varandra och förgås i sekteristiskt krig. De som tackar och tar emot heter Bodström, Ask och Pehrson.
Här kan man läsa mer om Blogges anspråk på namnet L.
http://ligator.wordpress.com/2010/10/30/klargorande-om-blogges-enmansprojekt/
Mvh
/Torbjörn Jerlerup
Bra att du har klargjort det. Han är en bitter lipsill och bör inte ägnas någon uppmärksamhet. Skulle han verkligen ha haft laglig rätt till namnet vore det en annan sak.
Det är inte bara mot Hax som kniven har vänts. Rick, Anna och Christian har också fått skit från samma håll.
Det är tråkigt eftersom det är de som faktiskt gör något medan de andra snurrar runt i sina allt mer isolerade bloggnätverk. Angående namntvisten, så är det först till 1500underskrifter som fortfarande gäller och ingenting annat
Bland oss som följt Niklas Dougherty (Tidigare Blogge Bloggelitto's) blogg under flera år regelbundet, så har det lite då och då givits ledtrådar om att han haft för avsikt att så småningom starta ett parti som skulle heta just Liberaldemokraterna. Så nog tycker jag ändå att han har den moraliska rätten på sin sida vad gäller namnfrågan. Sen så är det ju så att man skall ha 1500 underskrifter för rätten till en partibeteckning så Bard & Co hann före men moraliskt tycker jag Niklas har rätt i sin ilska över detta.
Sen är jag förvånad att du kallar Niklas Dougherty en bitter lipsill som inte bör ägnas någon uppmärksamhet.
Denna man har ju blivit något av en inofficiell chefsideolog inom den liberala rörelsen i Sverige, han har ju en närmast sjuklig förmåga att tänka klartänkt i de flesta frågor, han är sjukt allmänbildad (en sån där som man nästan kan bli lite irriterad på ibland eftersom han kan nästan onaturligt mycket inom så många områden). Det är ju ganska uppenbart att han besitter en ovanligt hög intelligens och allmänbildning.
Att då säga att han inte skall få nån uppmärksamhet tycker jag är lite väl respektlöst.
Känns som om de liberala strömningarna tagit över 70-talets bokstavsvänstern lidelese och passion för intern splittring. Är det samma personligheter kanske?
Dougherty är en duktig bloggare som ofta skriver initierade bloggposter. Att kalla honom "inofficiell chefsideolog" är verkligen att ta i från fotknölarna upp över hårfästet. Han är snarare en besserwisser som inte vet vad ödmjukhet och god ton är. Han är dessutom oerhört konfrontativ vid minsta motstånd från sina läsare (vilket gör att folk oftast bara skriver hur duktig han är). Personer som beter sig så och ständigt har ett behov av att trycka ned "sanningen" i halsen på folk i syfte att själv framstå som upplyst och ofelbar brukar lida av dålig självkänsla.
Vad epitetet "bitter lipsill" beträffar: när jag påpekade det något osannolika i att han på egen hand skulle lyckas starta ett liberalt parti med möjlighet att få genomslag i svensk politik tog han bort min blogg från sin bloggrulla och sedan dess har alla kommentarer jag har lämnat raderats (det gäller alla med någon sorts anknytning, verklig eller ej, till Liberaldemokraterna). Så beter sig en bitter lipsill. Hans närmast sjukligt grova angrepp på Alexander Bard talar samma språk. Det hela är dessutom rätt komiskt eftersom Dougherty utmålar sig själv som den sanne liberalen för verklig yttrandefrihet…
Att snacka om på sin obskyra blogg att man hade tänkt, att eventuellt, kanske i framtiden… bilda ett parti vid namn Liberaldemokraterna är knappast samma sak som att dra ihop 1500 namnunderskrifter. Det är rent trams från hans sida att FORTFARANDE gnälla över detta.
Vilket skulle bevisas 😉 VSB som vi ofta skrev på tentorna på KTH.
Bokstavsvänsterns interna stridigheter och argumentationsteknik från 1960-talet har letat sig till liberala kretsar på 2010-talet!
Man missar dock något i kommentarsfältet. Piratpartiet har aldrig varit ett liberalt parti. Man har varit ett parti med enstaka liberaler som tolkat partiprogrammet liberalt. Och det är en av de fina sakerna med vårt partiprogram, att det passar in i många ideologier där liberalismen endast är en.
Jag själv är positiv till existensen av Liberademokraterna, Liberaldemokratiska partiet, [whatever]. Det innebär nog att många av de liberala troll som härjar i Piratpartiet kan gå vidare till andra projekt, så kan vi som vill syssla med nätpolitik göra det.