Den rödgröna oppositionen fick i den senaste SCB-mätningen större väljarstöd än regeringen. Om det vore val i dag skulle alltså statsministern heta Håkan Juholt. Men det är inte val och mätningen saknar därför helt relevans annat än som ytterligare en varningsklocka för hårt trängda centerpartister och kristdemokrater. Inte heller Vänsterpartiet har mycket att glädjas över.

För den som har kort minne visar en snabb googling hur stor ledning de rödgröna hade långt in på valåret 2010. För nästan exakt ett år sedan, den 10 juni 2010, presenterade SCB sin stora mätning inför valet och valrörelsen. De rödgröna ledde då med 50,2 procent mot Alliansens 44,2. Det mesta av mätningen gjordes i maj. Sedan vände det. Rejält.

De opinionsmätningar som görs under de kommande åren är därför ointressanta för utgången av riksdagsvalet 2014. Men de kan ändå tjäna som en påminnelse om att vi efter nästa val kan få ett regeringsskifte. Inte därför att Socialdemokraterna är så bra, inte därför att Håkan Juholt är en trovärdig statsministerkandidat. Utan för att väljarna helt enkelt har tröttnat på Alliansen. Alla regeringar drabbas av folkets trötthet efter ett tag. Folk vill se nya ansikten i TV-rutan. Det drabbade Göran Persson 2006. Fredrik Reinfeldt är ingalunda immun mot detta 2014.

Alliansen utstrålar initiativlöshet, idébrist och samtidigt en stigande maktfullkomlighet. Jag skulle med glädje rösta bort dem i nästa val – om det bara fanns en rimlig opposition att välja i stället. Men det gör det ju inte. Med en rödgrön regering skulle vi få mer av förbud och regleringar, vi skulle få se mer genusidioti och därtill skulle skatterna höjas. Det enda som återstår är således att inte rösta på något av blocken och bli besviken oavsett utgång. Den politiska situationen för en liberal är tröstlös.