På dagens Insidan i DN berättas om en företagsledare som under sin verksamma tid i Thailand ”fick upp ögonen” för människohandeln och prostitutionen i landet. Han har nu skildrat detta i romanen Under floden.

Företagsledaren berättar historier om föräldrar som säljer sina unga flickor till prostitution därför att de inte har råd att försörja dem. Risken är uppenbar att han skapat ett slags Lilja 4-ever i bokform. Om så är fallet kommer den att användas flitigt av organisationer som ECPAT, som inte är så nogräknade när det gäller fakta. I sin film tog Lukas Moodysson ett extremt exempel – en ung tjej som utsatts för människohandel för sexuella ändamål och slutligen valde att ta sitt liv – och gjorde det till spegelbild för hela sexarbetsbranschen. ”Titta, så här är det!”

Filmen har på så sätt gjort stor skada – när sexköpslagar och prostitution diskuteras dyker den ständigt upp som exempel för sexhandelns grymhet. Som om berättelsen var representativ för alla sexarbetares liv. Det är smart att appellera till människors känslor i stället för till rationalitet och förnuft. Det gör dock att vi andra måste försöka argumentera med hjälp av det senare.

Det ska inte förnekas att sexhandelsbranschen världen över har avigsidor, att personer utnyttjas och far illa. Men unga tjejer som säljs av sina föräldrar är faktiskt inte norm, inte heller i Thailand. Det är en synnerligen heterogen bransch vi talar om. Alla som ger sig in i den har sina egna orsaker.

I Thailand ser vi både frilansare som sätter sin egen agenda, bartjejer (där kunden betalar en ”bar fee” för en timme, en natt eller mer) och go go-klubbar där inkomsterna för tjejerna är ännu högre. Vissa tjejer jobbar under några månader för att få ihop pengar till något särskilt, andra gör det av spänning och med förhoppningen att träffa en västerländsk man. Sedan finns det säkerligen vissa som gör det av desperation. Många har också så kallade sponsorer, utländska (naiva) män som skickar dem stora summor pengar varje månad, vilket gör att de kan tjäna med thailändska mått grova pengar på kort tid.

Bland frekventa sexköpare, exempelvis sådana som är aktiva på forum som Pattaya Addicts, finns dessutom ett slags hederskodex om att behandla sexsäljarna väl och att aldrig köpa sex av någon som kan misstänkas vara minderårig. Därtill skänker dessa med jämna mellanrum pengar, exempelvis till projekt som ska förhindra att minderåriga dras in i sexhandeln. Det är inga kåta monster vi talar om utan vanliga västerländska (och asiatiska) män.

Mannen som skrivit boken bedömer fenomenet sexhandel i Thailand utifrån sin egen svenska medelklassmoral i stället för att se saker och ting som de faktiskt är. Kvinnor, och män för den delen, väljer att sälja sexuella tjänster av en mängd olika orsaker. Jag skulle vilja påstå att det är få som är direkt tvingade till det. Det finns andra jobb att få, men de väljer snabba lättförtjänta pengar i stället för att jobba för lite och inget på en restaurang eller genom att sälja småsnacks vid en bargata på natten. Det är ett aktivt val och det ska respekteras, inte fördömas eller likställas med sexuell slavhandel.

Se några tidigare bloggposter i ämnet:

Kvinnor som köper sex

Varför köpa sex?

Respektera sexsäljarna!

Sexualpolitikens u-land