I dag öppnar den svenska riksdagen igen efter lång vila. 349 ledamöter välkomnas tillbaka till arbetet, ivriga att åter stifta lagar som till stor del går ut på att bestämma hur du och jag ska leva våra liv. Lena Mellin i Aftonbladet kallar detta ”oerhört fint”. Men även hon ser poängen i förslaget att banta en överbefolkad riksdag vars ledamöter få väljare känner till.

Många riksdagsledamöter driver med strömmen och gör mycket lite. Det kan man visserligen tycka är av godo eftersom aktiva ledamöter hinner ställa till med mycket mer skada än en passiv sådan. Men har man en inkomst på runt 60 000 kronor av skattebetalarnas pengar varje månad ska man faktiskt förväntas jobba lite. Genom att minska antalet ledamöter, förslagsvis med hälften, blir det något svårare att gömma sig i mängden.

Därutöver har givetvis medierna ett stort ansvar att faktiskt granska de folkvalda bättre. Bevakningen av svensk inrikespolitik handlar till största del om att granska regeringen. Sitter du i riksdagen kan du räkna med en bekväm resa om du själv vill. Alla landsortstidningar där ute borde granska just ”sina” ledamöter extra mycket. Det är trots allt ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot, även om det dessvärre i det närmaste har blivit en livslång karriär för somliga.

För att avhjälpa det sistnämnda problemet bör antalet mandatperioder som en riksdagsledamot kan sitta i följd begränsas till två eller möjligen tre. Efter den tiden bör personen i fråga göra något annat. Att vara riksdagsledamot ska vara ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag, ingen livslång försörjning.