Nathalie Rotschild på Spiked ställde för flera år sedan den kontroversiella frågan om trafficking för sexuella ändamål är en myt (eller åtminstone ett väldigt uppförstorat fenomen). Bakgrunden till frågan var en stor irländsk undersökning som endast hittade två möjliga fall av människohandel trots en mängd razzior på bordeller och klubbar.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis, och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är ofta uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda.

Med detta i bakhuvudet är det inte förvånande vad en ny studie i just Irland har kommit fram till. 195 sexsäljare, som alla arbetar inomhus, tillfrågades om sin situation i den första studien i sitt slag i Irland. De kom från totalt 29 olika länder och nästan alla var fristående, det vill säga ej knutna till en eskortfirma (även om en tredjedel hade en sådan erfarenhet). Studien fann inga bevis på underåriga sexarbetare – endast en tillfrågad var under 18 (i Irland är åldersgränsen 16).

Alkohol- och drogkonsumtionen bland sexarbetarna var låg, kondomanvändningen hög och säkerhetstänkandet utbrett. Två tredjedelar som utsatts för brott hade inte gjort någon anmälan, vilket är en indikation på det låga förtroendet för polisen (något som Nya Zeeland lyckats råda bot på genom sin hälsofokuserade lagstiftning kring sexarbete). En orsak som gavs till den låga anmälningsbenägenheten var det stigma som omgärdar sexarbete.

Framför allt konstateras att samhällets bild av sexsäljarna ökar deras utsatthet och risk för att bli ett brottsoffer. Mediabilden av sexsäljaren som särskilt utsatt, utan rättigheter och utan förmåga att säga nej gör personen till ett attraktivt offer för presumtiva gärningsmän. Samhället medverkar alltså aktivt till att skapa en bild av sexarbetaren – som sedan delvis uppfylls som en konsekvens av densamma. Det blir ett slags självuppfyllande profetia.

Men det skulle inte behöva vara så. Det går att välja en väg som fokuserar på sexarbetarnas hälsa, säkerhet och rättigheter som samhällsmedborgare och människor. Det är i alla händelser den väg vi bör välja. Då måste vi emellertid först sluta se alla sexarbetare som offer, och vi måste göra distinktioner mellan olika sorters sexarbete. Annars kommer vi ingenvart.

Ovanstående irländska studie berörde inomhussexarbetarna, vilka utgör den breda majoriteten av alla sexarbetare. Ändå fortsätter gatusexsäljarna att vara i medias och politikers blickfång. Förklaringen är naturligtvis att det är i denna sistnämnda grupp som de mest utsatta personerna hittas, de vars situation överensstämmer med den mediabild av sexarbete vi kommit att få och som politiker gör allt för att bevara.

En sådan hållning skadar de kvinnor och män som inget hellre vill än att bli behandlade som människor med samma rättigheter som alla vi andra.

Rapporten Crime and Abuse Experienced by Sexworkers in Ireland (2013) kan laddas ned här.