Nästa år ska det röstas till Europaparlamentet. Och nu är det plötsligt lite mer inne att vara EU-kritiker. Eller i alla fall så där lagom EU-kritisk att väljarna förleds tro att man vill förändra något.
Centerpartiet vill se ett ”smalare men vassare EU”. Den har vi hört förut. Ett EU som fokuserar på rätt saker, minsann. C vill inte att EU detaljreglerar lakritspipor och smaktillsatser i snus. Men partiet har inget emot att inskränka offentlighetsprincipen och det bekämpade inte datalagringsdirektivet. De stora frågorna bryr sig Centern alltså inte om – vilket gör devisen ”smalare men vassare” fullkomligt innehållslös.
Vänsterpartiet har kraftigt tonat ned sin EU-kritik. Den är lagd på hyllan. Detsamma gäller för Miljöpartiet, som har kommit att inse att EU erbjuder en utmärkt plattform för att reglera, förbjuda och påtvinga människor partiets idéer.
Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna är obotliga EU-kramare. För dem existerar uppenbarligen ingen gräns för EU:s makt på den enskilda medlemsländernas bekostnad. Allra otäckast är Folkpartiets elitism och antidemokratiska inställning till EU-samarbetet. Sade någon Kristdemokraterna? Det hörde jag inte.
Återstår Sverigedemokraterna. De är kritiker av EU-projektet och har framfört relevant kritik som rör maktöverföringen. Men nu har till och med SD mjuknat i tonen. På de nyligen avslutade landsdagarna fick partiledningen sin vilja igenom när den förordar en omförhandling av det svenska EU-medlemskapet innan ett eventuellt utträde.
Den som tror att en röst på Centerpartiet i nästa års EU-val är en röst på ett smalare men vassare EU bedrar sig. Precis som förra gången. Vi behöver en liberal EU-kritik. Men den finns inte i riksdagen i dag.
Senaste kommentarer