EU-valet blev ett slag i mellangärdet. Piratpartiet åkte ur.
Det har varit en tung arbetsvecka, fylld av besvikelse och grubblerier. Vad är nästa steg? Finns det något? Jag oroar mig inte så mycket för Piratpartiet som för var hela integritetsdebatten tar vägen nu när integritetsvännerna i Sverige förlorat en så viktig plattform som Europaparlamentet.
Piratpartiet tappade över 130 000 röster (Fi vann för övrigt ungefär lika många, men hur många f.d. piratväljare som gick dit vet jag inte). Orsakerna till debaclet blir upp till partiet att analysera. Integritetsfrågan, som borde vara hetare nu än 2009, vann uppenbarligen inga röster.
I klartext betyder detta att partiet misslyckades med att kommunicera hur viktiga frågorna om rätten till personlig integritet och ett fritt internet är. Orsaken är nog ganska enkel. Det är väldigt komplicerade frågor. Inte moraliskt, förstås, men tekniskt.
Den massövervakning som avslöjades av Edward Snowden är väldigt teknisk till sin karaktär, och när man ska förklara för människor hur övervakade de är tvingas man till tekniska förklaringar. Glenn Greenwald gör i sin bok ett tappert försök att förvandla kodord, förkortningar och tekniska lösningar till en begriplig massa för lekmän. Det är inte helt lätt – jag skulle gissa att många som läser boken irrar bort sig bland alla kopierade diagram och presentationer som fyller Greenwalds bok.
Tyska Piratenpartei knep ett mandat i EP. Det betyder att de frågor som Christian Engström och Amelia Andersdotter stridit för kommer att vara representerade. Det är också glädjande att Fredrick Federley tar Centerpartiets mandat i stället för den betydligt mer traditionelle Kent Johansson. Även om Federley kanske kommer vara för upptagen med djurhållningsfrågor för att hinna fokusera på integritetsfrågorna.
Det finns mycket kvar att göra. Den svenska FRA-lagen är kvar. Datalagringsdirektivet kan komma att återupptå, och i vilket fall har den svenska regeringen inte brytt sig om att föreslå att datalagringen ska upphöra. Det hårt kritiserade TTIP-avtalet väntar.
Att i detta skede förlora två integritetskämpar i Europaparlamentet är ett stort bakslag. Piratpartiet riskerar att bli än mer marginaliserat i debatten. Som det ser ut nu lär denna lucka fyllas av partier på vänsterkanten som främst är intresserade av frågorna som ett led i att kritisera den borgerliga regeringen (och som snart kan sitta i en rödgrön regering i vilken Socialdemokraterna är lika stora övervakningsförespråkare som Alliansens partier).
Men det finns något att lära av Piratpartiets nederlag: Integritetsfrågorna måste förklaras på ett mycket bättre sätt för att vinna allmänhetens gehör. Jag tror nämligen att de flesta i grunden önskar ett privatliv. Massövervakningens subtilitet gör emellertid att de inte uppfattar sig som övervakade.
Vi måste lyckas förklara varför rätten till ett privatliv är så viktig att slå vakt om, och varför ett fritt internet är avgörande för demokratin nu och i framtiden. Lyckas vi inte med detta, är det snart ute med den personliga integriteten. Då har politikerna allmänhetens tysta godkännande för fortsatt massövervakning.
Jag försvann i vart fall inte till F!, det blev SD till slut. Det ska ses som en kraftig pungspark på de andra partierna som inte tar sitt ansvar gällande folks oro kring EU, lönedumpningen och massinvandringen.
PP valde F! och MPs planhalva och får nu sitta som reserver på avbytarbänk i minst en period. Ska då PP bli etter värre än dessa två nu då frågar man sig? Ska PP fortsätta slåss om genusfeminist-rösterna som så uppenbart föredrar två andra partier framför PP? Kommer PP dra till med omskolningskurs för män i hopp om att vinna tillbaka lite röster från F!?
Jag tror minst lika många PP-väljare gick till SD, jag själv är ett bevis på det, och jag har hört om fler. Både vänner och folk som kommenterar på nätet (nätmänniskor förresten, undrar varför SD alltid har bra back-up av ofta vältaliga och pålästa människor på nätet? Som ju var mera karakteristiskt för PP förut..).
Om PP ska ha ett fortsatt existensberättigande måste partiet ut ur genushbtqfeminist-antidemokrat-geggan som är i huvudsak F!, MP och i viss mån V's väljare.
Mina två kronor.
Tyvär är det gott om folk som tycker övervakningen är ok, enligt "rent mjöl i påsen"-doktrinen. Argument mot denna tanke behöver också vässas och framhållas.
När du slutar använda deras pengar, kan de inte kontrollera dig förutom genom att sticka en pistol upp i ditt ansikte.
http://www.zerohedge.com/sites/default/files/images/user5/imageroot/2013/11/Bitcoin.pdf
@ Amnexis
Kan du skriva SD fler gånger?
Problemet är bara att Kent Johansson som stod
1:a på listan är så mycket mer kompetent i de frågor
som är de traditionella för C-rörelsen. Han har rötterna
i landsbygd och jordbruk medan Federley har
sina på Stureplan. Och där är det redan trångt.
Jag ser inte hur det skulle vara negativt. Uppenbarligen var Federley en mer intressant kandidat. Han gick starkt i stora delar av landet. Ur liberalt perspektiv är han en betydligt bättre kandidat än Johansson, även om jag förstås hade föredragit att Christian Engström kunnat fortsätta i fem år till.
Tycker det var mycket bättre att Federley tog C mandatet ur ett liberalt perspektiv än Kent Johansson och det visar också att personkryss är viktiga. Däremot tycker jag det är synd att han gott in en del för de sk mjuka/djurfrågorna på sistone. Hade ju helst sett att Hanna Wagenius kommit in.
//Arg liberal EU kritiker
Min analys om varför det gick som det gick var att PP inte syntes på samma sätt som förra valet.
Tror dels att det handlar om att fildelningsfrågan som PP förknippas med och drev i valet inte anses särskilt aktuell längre, spotify/netflix har löst det tillräckligt bra.
Nummer två är att man kan uppfatta PP som dragandes mot att ha en del värderingar gemensamt med knaspariterna till vänster. Detta måste bort så att fokus kan ligga på de rätta frågorna istället för att drunkna bakom de som skriker högst och fanatiskast