Det är valår, och det ska märkas. Både vad gäller partiernas utspel och mediernas bevakning av dem. Men jag trodde inte att det skulle märkas i ett program som Vetenskapens värld.

SVT sände i går ett program som handlade om hur de ekonomiska klyftorna växer i Sverige och hur ojämlikhet dödar. Ja, självfallet intervjuades författarna till boken Jämlikhetsanden.

Bilden som målas av Sverige är dyster. I flera decennier har inkomstklyftorna ökat. De rika blir rikare, de fattiga fattigare. För 30 år sedan slog Sverige världsrekord – i jämställdhet. Sverige, får vi veta, var ett föregångsland. På 70-talet var klyftorna mindre. Då var det bra.

Att Sverige var ett fattigare, tråkigare och mycket mer slutet land då än i dag, att dagens arbetare åtnjuter både en högre levnadsstandard och mer frihet i sina liv än vad deras föräldrar gjorde på 70-talet bekommer inte programmets skapare. Myten om det rättvisa samhället som en svunnen epok upprätthålls strikt.

I programmet framträder en timanställd undersköterska, sedermera sjukskriven för utbrändhet. Hon påstår att det inte finns några skyddsnät i Sverige eftersom hon råkar ligga över normen när Socialtjänsten gör sin beräkning vid ansökan om ekonomiskt bistånd.

Påståendet är befängt. Det är sant att det ekonomiska biståndet, kallat socialbidrag, inte har följt inflationen. Men Sverige har ett väldigt bra socialt skyddsnät, och utbyggda bidragssystem i form av bostadsbidrag, barnbidrag och andra förmåner. Detta kan bli ansenliga summor för den som exempelvis är berättigad till fullt bostadsbidrag och flerbarnstillägg.

SVT spinner vidare på programmet. Medelinkomsttagare betalar hög skatt, hävdas det. Och det är riktigt. Men medan udden onekligen riktas mot Alliansen (som har sänkt skatterna för alla som arbetar, vilket blivit mest i kronor räknat för höginkomsttagarna), frågar sig inte SVT vilken politik som skulle ändra på detta. Inget riksdagsparti föreslår ju några skattesänkningar alls längre.

Vänsterpartiet vill höja inkomstskatterna. Socialdemokraterna går också till val på högre skatter, även om de alltid lyckas få det att framstå som om endast miljonärer kommer att påverkas. Så är det emellertid inte, och har aldrig varit. Välfärdssystemet finansieras huvudsakligen av låg- och medelinkomsttagare. När Pär Nuder var socialdemokratisk finansminister var han ärlig nog att konstatera detta. Högskattestaten förutsätter höga skatter på den breda allmänheten. Antalet rika i Sverige är nämligen alldeles för få.

Ett program på bästa sändningstid som förespråkar, ja propagerar, för lägre inkomstklyftor (det vill säga högre skatter på arbete och utbildning) och riktar udden mot regeringen, borde vara lite känsligt under ett valår. SVT tycker sig ha gjort ett vetenskapligt inslag (och således placerat det under vetenskapsredaktionen), men det är i allra högsta grad politiskt.

För att verkligen göra en poäng av programmets slutsatser passar SVT också på att presentera en Sifo-undersökning om ”klyftorna i samhället” i dag. På statstelevisionens hemsida kan vi läsa att  ”svenskarna vill ha mindre klyftor” och att ”svaret var tydligt”: 70 procent.  Det är ganska anmärkningsvärt att SVT så ogenerat gör detta under ett valår.

Hur blev det så här då? Tja, programmets reporter Jens Ergon är tidigare Attacaktivist och medförfattare till boken En annan värld är möjlig. Inte direkt den fria kapitalismens varmaste supporter.

Men jag tror inte att vare sig redaktionen på Vetenskapens värld eller beställarna av Sifo-undersökningen konspirerat för att gynna de rödgröna i höstens val. Sanningen är nog enklare än så, nämligen att de tar vänsterperspektivet på ekonomiska olikheter som helt okontroversiellt, som ett defaultläge, och över huvud taget inte reflekterar över att det kan ses som politiskt.


För alla vill ju ha jämställdhet. Då kan ingen vara för klyftor. Alltså vill alla ha högre skatter. Det blir ett kanonprogram, det här…!

Tidigare bloggat:
Vänsterns välfärdslögner