Tyskland är ett Sverige för vuxna, har Horace Engdahl sagt. Det ligger oväntat mycket sanning i det påståendet.
Tyskland är likt Sverige på flera sätt. Det är en stabil demokrati, ett välfungerande och oftast välorganiserat samhälle med någorlunda pålitlig byråkrati. Det finns något över det tyska lynnet som passar oss svenskar.
Tyskland är inget liberalt paradis, men det annorlunda och provocerande tillåts existera utan att kuvas av politiska pekpinnar och indignerade moralkärringars högljudda protester.
Dessutom tycks människor i Tyskland faktiskt bry sig om individuella rättigheter på riktigt. Edward Snowdens läckor startade en bred diskussion i tyska medier, en diskussion om massövervakningen och dess konsekvenser som pågår än i dag ett år senare. I Sverige – tystnad. Likgiltighet, rent av. Att regeringen skulle tiga var väntat, men att intresset hos de största mediehusen och även gemene man skulle vara så obefintligt skrämmer mig.
Tyskarnas reaktion mot massövervakning och statliga övergrepp har säkert delvis historiska orsaker. Nog känns det ibland som att Sverige har varit så förskonat från allt från krig till diktatur och större katastrofer att landet har drabbats av en sorts kollektiv glömska om hur viktigt det är att ständigt, i varje enskilt läge, försvara individens rätt till sitt eget liv och sätta gränser för hur långt staten får gå i sin strävan efter kontroll.
Min aversion mot det land Sverige håller på att förvandlas till ökar för var dag. Det går knappast att lyssna på svensk statsradio längre. I synnerhet P3 har fullständigt kidnappats av radikalfeministiska miljöpartister och Fi-anhängare som inte försitter ett enda tillfälle att sprida infantil politisk propaganda, trycka till borgerligheten och hylla feminismen. Detta går bra eftersom det ofta bakas in i så kallad ”humor”.
Inte mycket lyckligare blir man av att titta på svensk TV. Vi skrattar ofta och gärna åt hur statliga medier i demokratiskt tveksamma länder vinklar nyheter till regimens fördel. Det är ett skratt som borde fastna i halsen. I Sverige vinklas nyheter ständigt för att passa vänsterväljares öron. Därför får vi aldrig höra den andra sidan utan endast den sida som bekräftar vänsterväljares världsbild. En vänsteranalys, gärna kryddad med mer än en gnutta genus, är defaultläget för all nyhetsrapportering. Varje dag. Året runt.
Den enda gången det går att komma undan med att vara lite kontroversiell är när man kallar det konst. Då kan man å andra sidan bete sig hur som helst.
Hur blev Sverige så här politiskt korrekt och humorlöst? Så stelt och intolerant? Så fritt från genuin livsglädje? Kanske är det helt enkelt så att politiken har gått ett steg för långt. Ty är det något som effektivt kan lägga sordin på den bästa av fester är det politiska regleringar och förbud.
Sverige kryllar som bekant av dessa, vilket blir särskilt tydligt när vi plötsligt slipper dem under vistelser i andra länder. Det känns ibland som att vi svenskar lever i ett slags reservat här uppe i norr. Vi är noggrant inringade, i all välmening. Gränserna är tydliga för vad vi får företa oss. Vi ska helst inte ha för trevligt. Allt för vår egen trygghet.
Det finns goda skäl att känna oro. Snart kan vi ha ett extremfeministiskt parti i riksdagen. Jag vägrar tro att det kommer att ske, men jag är genuint orolig för utvecklingen i Sverige och börjar faktiskt, helt ärligt, att titta på alternativ. Jodå, det har ni hört förut, men det är åtminstone ett sätt att stå ut i stunden.
Att flytta till ett annat land bär med sig en rad komplikationer. Men också möjligheter. Och känslan av frihet finns det trots allt inget pris på.
bäste hans li engnell!
jag läser din blogg för första gången, och delar mycket av din upprördhet och avsky för vad som händer i sverige. men en tanke, eller en fråga. finns det inte en koppling mellan liberalismen – och då menar jag en sådan som tänkt över sina filosofiska utgångspunkter – och den utveckling vi ser i sverige och i västerlandet i stort?… är inte liberalismen del i att exempelvis en allt mer rigorös övervakning i samhället blir nödvändig?
jag inser att det är en stor fråga, denna om liberalismens koppling till vad som sker i det moderna, och jag förstår att varken du eller jag kanske vill föra en diskussion kring frågan i ett kommentarsfält, men jag är genuint intresserad av hur du ser på detta…
allt gott
einar askestad
Frågan är väl vad liberalismen representerar i dag, om det är de etablerade politiska partierna som kallar sig liberala du tänker på. Ty visst är de i högsta grad medskyldiga till både massövervakning, förbudspolitik och moralism. I både Sverige och andra länder.
Klassiska liberaler är skarpa motståndare till övervakningssamhället. Men vi är få. Och inte de allra bästa på att lära oss att bli fler.
Du missar den kanske viktigaste skillnaden mellan Tyskland och Sverige.
Det finns en berömd anekdot, man brukar berätta för att beskriva svensk mentalitet:
En gammal bonde ligger på sin dödsbädd. Man sänder bud efter prästen. Prästen träder så in till gamle Anders och frågar, "Nå, Anders, hur mår du nu? Vad är din sista önskan?" och Anders svarar: "Jag vill gärna ha en liten sup!" Och då säger prästen till honom: "Nej, Anders, här skall inte supas, här skall dös!"
Sveriges dominerande frikyrkliga puritanska arv och kultur anses givit upphov till en typiskt svensk "präktighet".
Och medan libertarianen Wilhelm Röpke lade grunden till Tysklands systemskifte efter andra världskriget, gäller folkhemstatens hörnpelare skötsamhetsideologin (med rötter i nykterhetsrörelsen) fortfarande i Sverige: att systematiskt skapa det perfekta samhället, byggt på statlig utbildning, välfärd och kontroll där folket gradvis uppfostras till nyktra och skötsamma medborgare.
http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=21563
Men i Sydskandinavien där den frikyrkliga kulturen är väldigt begränsad, är vardagskulturen inte lika ”präktig” som den uppsvenska.
Vi behåller skor på inomhus, lektioner börjar inte alltid 00-prick, vi röker mest i Norden, vi kör ”som italienare”, vi accepterar lite smuts i trappuppgången och djungelköer är aldrig något problem. Vi struntar i cykelhjälmen och bilbältet. Etc.
http://www.b.dk/relationer/vores-forbandet-dygtige-naboer
Nordskandinavien kan faktiskt sägas ha mer gemensamt med Nordamerika än Sydskandinavien på detta område.
Som skåning känner jag mig mer hemma i Holsteins kust- och slättlandskap och mindre präktiga vardagskultur, än i "du fjällhöga nord".
Vi bör nog se staten som ett barn som vi vuxna, medborgarna, måste hålla koll på. Oavsett politisk åsikt.
/B
@ B
Staten är bara en ide, en abstraktion.
Mänskligheten har under större delen av dess existens levt i statslösa samhällen.
http://www.law.yale.edu/documents/pdf/Intellectual_Life/LTW-Scott.pdf
Befinner vi oss nu vid historiens slut, och kommer det aldrig uppfinnas någon bättre form av styre än staten?
Är monopol bättre än konkurrens?
Jag ser staten som ett verktyg så nån kommer säkert uppfinna nåt bättre i framtiden men till dess borde vi undvika att klippa av oss fingrarna så att säga.
/B
Du besitter god smak, Hans. Det är inte många i Sverige som ser Horace Engdahls ofta smått ironiserade uttryck. Denne man är nog själv riktigt trött på svensk infantilitet. Och jag gillar speciellt (från artikeln) att Horace har genomskådat Sveriges klimat så väl: "Så ger han också en känga åt vårt infantiliserade klimat, om vuxna som fortsätter att leka och kräver att underhållas hela tiden." Exempel på infantilitet är bl.a. melodifestivalen med dess Petra Mede; politikern Göran Gabrielsson (se: http://www.youtube.com/watch?v=d5zRzxKD0kY); och fy sjutton jag vill inte se allt det här eländet i varenda program. Men så påminns jag om att vi lever vi i infantilitetens högborg.
Det passar in på våra infantila politiker, journalister och medier. Varenda program måste innefatta en komiker. Tusan om vi inte får se humor i varenda program. Det finns väl ingenting som är allvarligt förutom flyktingar och dess asylboenden? Allting annat går att skämta om, men icke etnicitet eller kulturella fenomen.
Klockren avslutning på artikeln: "Han skrattar igen, men det är nog inget skämt."
Om du läser det här, Horace – kom hem till Sverige och led Melodifestivalen, tv-debatter, och gör så vi i Sverige också kan ha en vuxen debatt eller för den delen ett vuxet tv-program. Detta skulle betyda allt för mig!
// Magne
Att pressa in "humor" i alla lägen (även när partiledare ska intervjuas, vilket ju egentligen är skamligt) kanske också är ett tecken på den svenska ängsligheten. Om vi skrattar lite mitt i det allvarliga, eller gör skoj av allting, blir nog ingen upprörd eller kränkt. Ingen kan ju bli kränkt av Melodifestivalen, så låt oss förvandla allt till en enda stor melodifestival.
Flytta!
Dom av er som är nazister får dessutom närmare till mamma.
Det här är första gången jag skriver.
Signaturbytaren.
anonym 10:03:
Hej micketrollet… fortfarande hang-up över VEM som säger något i stället för VAD som sägs? Bara micketrollet som pladdrar om "signaturbytare" och själv idkar detta lite då o då. Som man känner sig själv känner man andra…
" I Sverige vinklas nyheter ständigt för att passa vänsterväljares öron " (Vilket märks mer och mer eftersom SD hela tiden växer. Journalisterna befinner sig ständigt på en ö omgiven av forsande vatten och kan inte ta sig därifrån).
" Den enda gången det går att komma undan med att vara lite kontroversiell är när man kallar det konst. Då kan man å andra sidan bete sig hur som helst " (Därför att vänstern tror sig ha monopol på provocerande konst).
Hur blev Sverige så här politiskt korrekt och humorlöst? Så stelt och intolerant? Så fritt från genuin livsglädje? Kanske är det helt enkelt så att politiken har gått ett steg för långt. Ty är det något som effektivt kan lägga sordin på den bästa av fester är det politiska regleringar och förbud (Därför att svensken är konflikträdd, osäker och livrädd för att kränka och att säga vad hen tycker. Då förtjänar man varken demokrati eller välfärd).