I TV- och datorspelsbranschen pågår en febril debatt om könsroller, sexism, rasism, näthat och ett allmänt grabbigt klimat som anses utestänga tjejer och kvinnor.
Den skulle kunna ses som en spegling av hur samhällsdebatten ser ut i övrigt där begrepp som ”diskriminering”, rasifiering” och ”sexism” är ständigt närvarande och tillåts sätta ramarna för diskussionen – oavsett om det handlar om arbetsmarknadsreformer, skattepolitik eller lagstiftning mot viss reklam.
Anledningen till att jag skriver om detta ämne här och inte på min spelblogg (vilket jag för övrigt redan har gjort) är att spel nu verkligen har blivit politik. Trots att jag hade önskat att så inte vore fallet. Men nu är vi där. Diskussionen om ras/etnicitet har ännu inte tagit fart i branschen, men den om genus är nu i full sving.
Jag kan börja med att konstatera en sak: Det finns problem i spelbranschen som vi definitivt kan och bör prata om. Ty det är de facto ett bekymmer när människor hotas till livet, tvingas fly sina hem, får ”DÖ” smetat i avföring på sin dörr eller kallas grova saker bara för att de skrivit en recension eller krönika som vissa tycker är dålig.
Detta är dock inte unikt för spelbranschen. Överlag råder det, upplever jag, en allmänt dålig hyfs på nätet. Många klarar helt enkelt inte att bete sig acceptabelt. Att de sitter bakom en skärm i en upplevd anonymitet gör det lättare att hota, hata och bete sig illa. Detta är för övrigt skälet till att jag började moderera kommentarsfältet på denna blogg.
Vi ser nu reaktioner från aktörer inom spelbranschen. Vi har Loadings initiativ #allaspelar, som anammats av återförsäljaren GameStop. Vi har branschorganisationen Dataspelbranschens Diversi samt ett ställningstagande från European Games Developer Federation. Fler lär följa efter.
Visst ska branschen vara öppen för alla, och den blir vad vi gör den till. Men när genusperspektivet börjar ses som en fullt integrerad del av hur en produkt ska bedömas har det börjat spåra ur. Vissa upplever att även spelbranschen nu har invaderats av detta politiska perspektiv. Vilket har skapat en motreaktion.
I Aftonbladet har det gått så långt att enskilda personer som gör YouTube-klipp (män, förstås) avkrävs ett ställningstagande för feminism och mot sexism och uppmanas att anpassa sitt material så att alla känner sig ”inkluderade”. Det handlar alltså om något slags genuscertifiering av allt som produceras.
Ett positivt tecken i detta rosa mörker är att kommentarerna till Effie Karabudas krönika, där YouTube-fenomenet Pewdiepie utpekas som en grabb som minsann inte tar sitt ansvar, visar att det faktiskt finns många kvinnor där ute som ledsnat på att könsmaktsperspektiven och maktanalyserna tillämpas överallt, hela tiden, och att genusglasögonen sitter på näsan oavsett vilket ämne som diskuteras.
En kommentar till krönikan sammanfattar vad jag tror att många kvinnor känner: ”Denna artikel är skrattretande. Det är personer som du som får oss andra kvinnor och tjejer att framstå som idioter.”
Eftersom det är de mest extrema rösterna som ofta hörs och syns är det lätt att glömma att det finns många kvinnor där ute som inte känner sig representerade av de feministiska megafonerna. Som inte ser sig själva som offer. Eller tycker att de är diskriminerade. Eller kallar sig feminister.
Effie Karabuda vill förändra mannen, och i detta fall en specifik man eftersom hon anser att hon exkluderas i dennes inspelade videoklipp. Detta ytterst märkliga krav är ett uttryck för den ”allt till alla”-kultur som frodas i Sverige. Om man inte gillar något – barnkläder, en reklamaffisch eller kanske en karaktär i en TV-serie – anmäler man det eller ställer krav på att det ska förändras. Det är alldeles för svårt att ta in att allt inte kan älskas av alla.
Den svenska feminismen utkämpar numera en strid mot den upplevt skadliga manligheten. Detta blir en kamp för att förändra mannen. Om en kvinna anser att det råder sjuka kroppsideal eller att hon i egenskap av just kvinna objektifieras och sexualiseras, föreställ dig då hur det kan kännas att bli ifrågasatt som biologisk och social varelse. Det är nämligen vad feminismen gör mot mannen just nu.
Avslutningsvis tänker jag på en scen i en brittisk sitcom vid namn Coupling från 2000-talets början. Den berör skillnaderna mellan manliga och kvinnliga perspektiv på saker och ting (och skulle därmed inte bli genuscertifierad i dagens Sverige). Sally har träffat en pojkvän. Han är ”perfekt”. Förutom att han har en massa fel som måste åtgärdas, förstås.
Jane: Don’t try to change men, they don’t like it!
Susan: Sally, for once in your life, why not appreciate a man for what he is, not what you can make him into?
Sally: I’m going to do that. Of course I’m going to do that.
Susan: Good.
Jane: So, when can we meet him?
Sally: When he’s finished.
Det blir svårt att förändra mannen när man inte är ense om vad mannen är. Genus"vetare" accepterar sällan verkligheten utan letar någon annan stans.
Den prinsessan är i ett annat slott, så att säga.
Genusdoktrinen är bara klassisk marxism i ny förklädnad. Finns bara ett parti (i riksdagen) som motsätter sig denna pseudovetenskap.