Veckans fredagsgarv bjuder folkpartiledaren Jan Björklund på när han på DN Debatt berättar hur Folkpartiet, efter ett svagt val och förlorad regeringsmakt, ska komma tillbaka och bli relevant, som det så fint kallas.

Björklund låter lite som Fredrik Reinfeldts när denne orerade om hur Moderaterna skulle bli ”relevanta i människors vardag”. Givetvis hittar vi även de numera obligatoriska flosklerna om att ta människors oro för ”migrationens utmaningar” på allvar (åter igen: problembeskrivning utan förslag på lösningar).

Men framför allt reagerade jag över denna passage:

”Jag är tydlig med att vi inte tänker bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Det har framför allt ideologiska orsaker; vi ligger för långt ifrån varandra i synen på ansvarsfördelningen mellan individen och staten.”

Detta säger alltså ledaren för det parti som inte betror föräldrarna att bestämma fördelningen av sin ledighet med barnen. Som röstade ja till FRA-lagen, aggressivt försvarar datalagringen av alla medborgares kommunikation, som de facto förespråkar en högskattestat, som vill fortsätta passivisera flyktingar genom en omhändertagandepolitik och som är ett högljutt betongparti i frågor som rör sexualitet och droger.

Det vore åtminstone en smula ärligt om du kom ut som betongsosse, Björklund. Någon liberalism står inte att finna i ditt parti. I valet mellan individens eget ansvar och politisk styrning, väljer ni alltid det senare.