Det kändes så hoppfullt den där våren 2011. I stora delar av arabvärlden gick människor ut och demonstrerade för demokrati och mänskliga rättigheter.
Folk hade rest sig mot sina förtryckare. Den tändande gnistan blev Mohamed Bouazizi som brände sig till döds i Tunisien i december 2010 efter att ha blivit trakasserad av myndigheterna.
Scenerna från manifestationerna från Tahrirtorget i Kairo var lika hoppingivande som de var mäktiga. I Libyen, Egypten, Jemen, Tunisien – länder i vilka vi nog aldrig trodde att vi skulle få se demonstrationer av detta slag – störtades tyranner som suttit vid makten i decennier. Även i Bahrain, Syrien, Algeriet och på flera andra håll hölls jättelika demonstrationer mot makthavarna.
Några år senare kan vi konstatera att den dröm som fanns då om en nystart för några av världens hårdast kontrollerade folk, med fria och demokratiska val, yttrande- och mötesfrihet och kamp mot korruptionen, gick i kras.
I Syrien råder ett fullskaligt krig. I Libyen har regeringen flytt huvudstaden och en delning av landet förefaller sannolik. Att beskriva situationen i Egypten som ett bakslag är väl närmast ett understatement. Efter störtandet av Mubarak och fria val är nu landet åter tillbaka i ett slags militärstyre med en före detta general som president, journalister kastade i fängelse och oppositionella dömda till döden. Det var knappast detta som människor riskerade livet för på Tahrirtorget. Men det var till slut detta de fick.
Tunisien har klarat sig bättre och höll nyligen val igen. Kanske skapas nu förutsättningar för en långvarig demokratisk utveckling i landet. Ty det kommer att ta tid. Det är bara att hoppas att folket har det tålamod som krävs.
Utvecklingen efter upproren under den arabiska våren visar på hur svårt det är med demokrati. Det räcker inte att bara kapa toppen på pyramiden och tro att ett nytt och fritt samhälle kan skapas. Ett samhälle är betydligt mer komplext än så. Traditioner, kultur, föreställningar och oförutsedda händelser kan spela ett spratt längs vägen.
Den arabiska våren har dock inte varit förgäves. Den sände chockvågor till alla diktaturer runt om i världen. Den visade att även de mest förtryckta kan resa sig, och att om tillräckligt många gör det kommer regimen att falla.
Men att fälla en regim är en sak. Det är att bygga det som ska komma efteråt som är det svåra.
Var det inte tämligen lätt att sia om, från ett libertarianskt perspektiv, som Bernpaintner gjorde 2011?
http://www.mises.se/2011/02/07/hur-den-egyptiska-revolutionen-till-slut-kommer-forradas/
http://www.mises.se/2013/03/28/lojligt-latt-att-sia-om-framtiden/
Jag blir så fascinerad av svenskar – och andra västerlänningar – som tror att det är demokrati man vill ha i muslimska länder. Demokrati är blasfemi i Islam. Demokrati vore att motsäga Allah. Fria val är att säga att man vet bättre än Allah. Följaktligen är det bara en minoritet av 'moderniserade' muslimer som vill ha demokrati. Kampen i mellanöstern och nordafrika handlar om olika muslimska falanger och deras maktpositioneringar. Faktum är väl att de tidigare diktatorerna var de enda som kunde hålla alla inbördes krigande fraktioner någorlunda lugna.Dessvärre är det så Islam fungerar.
@ Anonym 3 november 2014 10:44
Hävdar du att t.ex. Muslims 4 Liberty inte är muslimer?
http://www.muslims4liberty.org/
http://www.huffingtonpost.com/mustafa-akyol/islam-forgotten-liberalism_b_898733.html
Den sverigedemokratiska astroturfingen i kommentarsfälten är bedrövlig.
http://en.wikipedia.org/wiki/Astroturfing
Anonym3 november 2014 12:07
Innan man anklagar andra för astroturfing kanske man ska titta på undersökningar i de berörda länderna. I Tex Egypten är en överväldigande majoritet för sharia-lagar och dödsstraff för att lämna islam. Det är klart att det finns många muslimer som är för demokrati i dess rätta bemärkelse men de är fortfarande i minoritet i de flesta MENA-länder. Och de kan dessutom inte hitta stöd för demokrati i sin religion.
/Plainview
Om alla araber får komma till Sverige kommer de att lära sig uppskatta demokrati. Om inte annat för att vi är så snälla mot dem. Det skulle de testat på Hitler. Krama sönder honom, låta han bete sig lite som han vill och köpa saker till honom. Då hade han nog inte varit så stygg…
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article19783591.ab
Bedrövligt förresten med all denna astroturfing från mises-forumet i kommentarsfälten, är det månne "hälsingen" som har skiftet idag?
http://www.mises.se/forum/
Jag tror Tunisien har tämligen goda förutsättningar att utvecklas i positiv riktning. Man har sluppit uppslitande frigörelsekrig, religiös fundamentalism och haft turen att ha haft despoter som om än inte demokratiska ändå varit sekulära och relativt upplysta, vilket sedan 60-talet medfört en av Afrikas högsta utbildningsnivåer och mest jämställda samhällen. Avsaknad av olja har medfört ett relativt diversifierat näringsliv, vilket visserligen bidrog till sårbarhet vid den senaste krisen men som helhet ändå innebär en stabilare samhällsutveckling.
Erik S
@ Anonym 3 november 2014 12:07
Lite sent svar. Jag sa INTE att det inte finns personer med muslimsk bakgrund som är för demokrati. Men, tillägger jag nu eftersom du inte sett det själv; de tenderar att vara sekulära el näst intill, och långt västassimilerade (du må ogilla detta faktum, men så är det). De utgör den MINORITET som jag nämnde i den första kommentaren. En bokstavstroende muslim däremot KAN inte vara för demokrati – det vore blasfemi.
Jag tycker dessutom de har all rätt att ha denna uppfattning. Varför skulle den svenska o västerländska synen vara allenarådande i världen? Men, jag vill inte LEVA med dessa människor tätt inpå av den enkla anledningen att våra värdegrunder ligger för långt ifrån varandra.
Däremot välkomnar jag just de muslimer jag beskriver ovan, de som själv är trötta på imamers och mullors världsbild.
Klarar du en bild som inte är svartvit?
Och nej, jag har ingen som helst koppling till SD. Intressant dock att diskussionsläget i Sverige är så sanslöst ensidigt.