Mona Sahlin fick uppdraget av den förra regeringen. Hon skulle arbeta som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Hennes första insats i detta hjältemodiga uppdrag är att föreslå ett nödtelefonnummer för förhindra radikalisering av unga.

Detta känns så oerhört socialdemokratiskt. Naivt. Otillräckligt. Ja, lite skrattretande. Men välmenat. Oj, så välmenat.

Det är klart att unga som håller på att radikaliseras i våra förorter, som ser på IS-videor på YouTube, upprörs över upplevda orättvisor som begås mot den muslimska världen, kommer att kasta sig på luren för att prata ut. Eller…?

Det finns många olika sätt att arbeta mot extremism. Att skapa personliga band mellan en närvarande polis och ungdomar. Att ha en socialtjänst med människor ute på plats som vill och kan skapa en dialog med unga som känner sig utanför och letar efter ett sammanhang. Det är uteslutande fråga osexiga och långsiktiga insatser som inte kommer att ge några stora rubriker i sitt vardagliga gnetande. Men som, om de sköts rätt, kan fånga upp personer som annars hade kunnat förloras i kriminalitet och extremism.

Mona Sahlins ”hjälplinje” är ett pinsamt slag i luften. En politikers svar på komplicerade frågor. Det känns ganska symptomatiskt att Sahlin efter en lång politisk karriär fortsätter sin skuggboxning i sin nya roll som nationell samordnare.

Just keep going, why don’t ya…

Läs även:
Johan Westerholm