Att Mona Sahlin ser mellan fingrarna på islamistiskt våld, även i egenskap av nationell samordnare mot vålsbejakande extremism, förvånar inte. Men när även företrädare för borgerliga partier börjar relativisera de brott som jihadister gör sig skyldiga till blir jag orolig.

Örebros kommunalråd, centerpartisten Rasmus Persson, ville ge IS-krigare som återvänder till Sverige jobb och psykologkontakt. Efter kritik backade Persson från detta fina integrationspolitiska förslag. Men det var efter att Sahlin gett förslaget sitt stöd.

I dag var det Anna Kinberg Batras tur att kliva i det islamistiska klaveret. I en intervju i Expressen sa hon så här:

Det viktiga är att det måste bli färre som kan bli offer för våld. Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld och att bidra till att det sprids i världen.

Kinberg Batra utmålar jihadister som lurade småungar som inte vet vad de ger sig in på. Den bilden rimmar illa med de religiöst övertygade radikala män (och alltfler kvinnor) som vi sett dokumentera sina resor till Syrien.

Breivik var inget offer. Han visste precis vad han gjorde. De frivilliga som sökte sig till Waffen-SS under andra världskriget var inga offer (även om vissa var väldigt unga). De var fanatiska krigare som stred för ett högre mål. Och jihadisterna är verkligen inga offer. De slåss för en religion och en extrem ideologi, fullt medvetna om vad de gör.

Sveriges oppositionsledare håller uppenbarligen inte med. Det bådar väldigt illa för Moderaterna, och jag inte låta bli att fundera över vad i hela friden som har hänt med Gösta Bohmans parti. Hur många spikar i kistan är det möjligt att spika i?

Läs även:
Fnordspotting