Samhället har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Den digitala revolutionen ställer helt nya krav på oss som människor. För dagens unga är detta lika naturligt som ett slag med linjalen var på lektionerna för de som gick i skolan under de första decennierna på 1900-talet. För de äldre är det mer komplicerat. Och vi som befinner oss mittemellan ung och gammal ser både möjligheterna och hoten.

Digitaliseringen av våra liv öppnar upp fantastiska möjligheter men innebär också stora faror. Ty samtidigt som vår uppkopplade värld har inneburit en potentiell frihetlig revolution, har möjligheterna att förtrycka utökats. I dag kan myndigheter, företag och makthavare följa vårt minsta steg utan att behöva skicka ut spioner, bugga telefoner eller upprätta gigantiska kartotek.

Den moderna tekniken öppnar upp för ett fullständigt övervakningssamhälle. Endast fantasin sätter gränserna, och tyvärr har makthavarna ganska gott om den varan. Fantasi, alltså.

En del av problemet här är den konstanta ändamålsglidningen. DN tycker inte PNR (passenger name record) är så mycket att orda om. Insamlingen och samkörningen av flygpassagerarlistor motiveras förutsägbart nog med att det är ett nödvändigt steg i den upptrappade terroristjakten. Vissa inbillar sig att terrordåden i Paris kanske hade kunnat undvikas om myndigheterna bara fått samla in alla flygpassagerares resrutter (och glömmer då att den franska polisen redan kände till terroristerna, vilket även gäller dansk polis vid dådet i Köpenhamn).

DN skriver att ”skillnaden mellan att kartlägga flygresor och att databehandla vem som ringt eller sms:at vem och när, är att flygandet redan datalagras och att det finns en acceptans för detta.” Detta resonemang är farligt. Nästa steg är nämligen givet: Om myndigheterna redan samlar in denna information om oss, hur farligt är det egentligen om de även…?

Detta är det klassiska sluttande planet, på vilket vi redan passerat krönet och befinner oss i brant utförsbacke, vill jag påstå. Det tycks nämligen alltid finnas ett ”men” när vår rätt till personlig integritet diskuteras.

Ja, datalagringen av all vår elektroniska kommunikation är ett värre övergrepp än en övervakningskamera i tunnelbanan eller kartläggning av våra flygmönster. Men isolerade är få övervakningsinsatser särskilt farliga eller upprörande (här är datalagringen ett undantag eftersom den är så omfattande och slår så brett). Men tillsammans skapar de en helhet som blir både besvärande och direkt otäck. Det är av detta skäl som vi ständigt måste vara på vår vakt när ny övervakning föreslås.

Det finns framför allt två frågor att ställa när politiker, företag och myndigheter vill övervaka oss:
1) Vad ger dem rätten att göra det?
2) Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?

Försvaret för mer övervakning brukar ofta landa i att polisen måste få verktyg att bekämpa brott. DN försvarar PNR med att politiken inte kan fungera ”utan ett visst mått av realism”. Att hävda sin rätt till personlig integritet är alltså ”orealistiskt”.

Folkpartiets Allan Widman har försökt misstänkliggöra Edward Snowdens avslöjanden med att Snowden fastnat i Moskva och därför troligen arbetade åt ryssarna – trots att skälet till att Snowden inte kunde lämna Moskva var att Sveriges allierade USA dragit in hans pass och tvingade ned flygplan som troddes ha honom ombord. Och trots att den övervakning Snowden avslöjade, nu förklarats olaglig.

Vissa vill tydligen inte veta vad som pågår. De trivs bäst av att veta så lite som möjligt. Då kan de fortsätta låtsas att allt är bra, att vissa saker helt enkelt inte har hänt. Bara då kan en visselblåsare som Snowden stämplas som spion och alla som vill försvara rätten till personlig integritet kallas paranoida och orealistiska.

Men om det är några som har varit realistiska det senaste decenniet är det integritetsvännerna. Det var vi som varnade för övervakningssamhället, långt innan Snowden visade precis hur långt det har gått. Det var vi som tog strid mot FRA, mot datalagringen och mot IPRED.

Rätten att bli lämnad i fred. Det är vad jag skulle vilja sammanfatta den personliga integriteten med. Tyvärr vet vi att det är just denna rätt som politiker i allmänhet har allra svårast för. Därför är detta en kamp vi alltid kommer tvingas föra. 

http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/yttrandefrihet-visst-men-/