Var det början på slutet vi såg för Jimmie Åkesson som partiledare i gårdagens Skavlan? Det känns så.

Jimmie Åkessons omtalade framträdande i Skavlan i SVT var inte riktigt som jag hade väntat mig. Två saker slog mig. Dels blev det inte riktigt det där ”mys-TV” som kritiker hävdat på förhand. Åkesson pressades och hans dagsform gjorde det svårt för honom att parera slagen. Dels verkar han vara ganska långt ifrån den form som krävs för en comeback på riktigt. Det var en onödigt öppenhjärtig och vek Åkesson som framträdde.

Om målet med framträdandet var att framstå som mänsklig, vilket Åkesson redan gjort genom att erkänna ett omfattande spelande och låta sig sjukskrivas för utmattningssyndrom, lyckades han säkert. Däremot lär desto fler tvivel väckas om hans förmåga att komma tillbaka som partiledare för Sverigedemokraterna.

Skavlan frågade om han trodde sig tjäna politiskt på att ställa upp i programmet. Åkesson svarade, som jag uppfattade ärligt, att det inte alls var säkert. Vill väljarna se en partiledare som visat sig svag eller vill de se en stark ledare som inger hopp? Någon kanske invänder att Gudrun Schymans vänsterparti gick bra i opinionen när hon återföll i alkoholmissbruk. Men jag är inte säker på att den jämförelsen är giltig här.

SD är väldigt beroende av sin partiledare. När andra företrädare har halkat i blåsten har Åkesson stått pall. Åkesson har under snart tio års tid stått emot en enorm storm av kritik från medier och politiska motståndare, tagit emot tårtor i ansiktet, hånats, hatats och dissats på alla tänkbara sätt (inklusive tweets om att hans barn ska dö). Han har framstått som untouchable, någon som aldrig går att få ur balans. I går framträdde en annan person. En sårbar person.

Jag tror att det vi såg är början på slutet för eran Jimmie Åkesson. Han kommer nu göra ett försök till comeback, hålla sig i bakgrunden och kanske hålla sitt sommartal. Men Åkesson har fått smak på livet vid sidan om politiken i några månader. Jag tror inte att han egentligen vill tillbaka till hetluften.