Enligt en Demoskopmätning beställd av Den Nya Välfärden anser 58 procent att invandringen till Sverige är för stor. Endast 8 procent svarar att den är för liten. 34 procent anser att den varken är för stor eller för liten.

Med dessa färska siffror som utgångspunkt går det att ställa en rad frågor. Även om begreppet ”invandring” är brett och spänner över allt från kärleksinvandrare och arbetskraftsinvandrare till ekonomiska lycksökare och flyktingar, krävs ingen livlig fantasi för att förstå att många sannolikt tänker på flykting- och asylinvandring när de svarar på frågan. Det är den invandringen som dominerar all invandringsdebatt just nu, och av synnerligen goda skäl.

Vilket för oss till den brännande punkten: 87 procent av Sveriges folkvalda vill upprätthålla dagens nivåer i asylmottagandet alternativt utöka dem. De går i osedvanligt dålig takt med sina egna väljare. Moderaternas väljare vill minska. Kristdemokraternas likaså. Även bland socialdemokratiska väljare är stödet för en minskad invandring större än för en ökad.

Endast bland Miljöpartiets väljare finns en majoritet för ökad invandring. Händelsevis är det just detta parti som under de senaste fem åren fått diktera svensk migrationspolitik. Det är en smula anmärkningsvärt att ett litet extremistparti får styra och ställa på det här viset. Det beror förstås inte på att MP varit särskilt duktiga utan på feghet från övriga partier. I synnerhet de borgerliga, som under Reinfeldts statsministertid fullständigt föll till föga för vänsterns problembeskrivning.

Konsekvenserna av de senaste årens svängdörrspolitik på migrationsområdet, omhändertagandelinje i mottagandet och oförmåga att genomföra reformer för att åtminstone underlätta integrationen på bostads- och arbetsmarknaden ser vi nu. Ett tydligt exempel som vi säkert kommer få höra fler av under de kommande åren är Majorna-Linné i Göteborg. Där har stadsdelsförvaltningen skurit ned på antalet specialpedagoger för barn med särskilda behov då budgeten för försörjningsstöd skjutit i taket.

Detta är en tydlig konsekvens av ett stort inflöde av asylsökande och en mediantid på åtta år innan utrikes födda kommer i någon sorts arbete, bidragsjobb inkluderade. För många av de asylsökande från Syrien är vägen till arbete väldigt lång eftersom endast runt var tionde har eftergymnasial utbildning i bagaget. Regeringen pratar dock hellre om hur en högutbildad snabbare ska kunna validera sin utbildning än hur det ska gå för de övriga 90 procenten.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 kom att förgifta det politiska debatt- och samtalsklimatet. Plötsligt blev det viktigare att positionera sig mot SD än att tackla verkliga samhällsproblem på ett vettigt sätt. Denna positionering, som kan jämföras med när alla på ett vingligt fartygsdäck springer åt samma håll, har varit oerhört skadlig. Och dessutom kontraproduktiv. Väljarna har genomskådat retoriken och flosklerna och i ren protest röstat på SD, som vuxit snabbare än något annat parti.

På senare tid har vi sett förflyttningar i retorik och politik från de borgerliga partierna. Folkpartiet är nu kritiskt mot delar av den politik som dess eminens Erik Ullenhag högljutt slogs för under sin tid som integrationsminister, Moderaterna vill ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga, Kristdemokraterna har liknande förslag och den tidigare utredaren Björn Eriksson tog häromdagen de förbjudna orden ”volymer” och ”assimilering” i sin mun när han kritiserade flyktingmottagandet.

Det är svårt att se annat än att försvararna av den miljöpartistiska migrationspolitiken befinner sig i ett slags oordnad reträtt just nu, ovetande om var de ska hamna eller hur långt de kommer tvingas backa. 

Läs även:
Fnordspotting, Tino Sanandaji, Det goda samhället, Johan Westerholm