Lena Andersson har i en rad kolumner i DN argumenterat för varför Sverige inte tillhör dem som växt upp här och betalat skatt i många år i någon högre grad än den som i kommit hit från Syrien, Irak eller Somalia.
Andersson har tydligen fått invändningar via mejl om att hon, som förefaller så filantropisk, borde öppna upp sitt eget hem för hjälpsökande, ty i sin senaste kolumn har hon en passus om denna invändning: man äger inte Sverige som man äger sig själv och sin bostad i exempelvis en bostadsrättsförening. Därmed anser hon invändningen skjuten i sank.
Men faktum är att liknelsen med samhället som en bostadsrättsförening inte är så tokig som den först kan verka. I en bostadsrättsförening äger du nämligen inte din lägenhet utan en rätt att nyttja den. Du tvingas ta ansvar och sköta om din lägenhet mot friheten att få disponera den efter eget huvud. Fastigheten ägs gemensamt och måste förvaltas. Ekonomin måste skötas. Om detta inte sker, tvingas alla gemensamt betala mer i form av en högre avgift.
Lena Andersson för alltid ett idealistiskt och filosofiskt resonemang och tar sällan hänsyn till sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Hon är noggrann med att skilja på positiva och negativa rättigheter, en distinktion som görs alltför sällan i den politiska debatten. Hennes kolumner är intressanta men dessvärre inte särskilt relevanta som annat än teoretiska diskussionsunderlag.
Välfärdsstatens logik med höga skatter mot utlovade förmåner gör att de flesta svenskar skulle säga att den som bott här i generationer visst har en större rätt till ”gratis” sjukvård, äldrevård och socialtjänst än den som nyss kommit hit.
Envar har rätt till liv och sin egen frihet. Men ingen har rätt att kräva att bli försörjd av någon annan. Oavsett om du kommer från ett annat land eller har bott i hela ditt liv i Sverige är det ditt eget ansvar att försörja dig. Inte grannens. Inte ”samhällets”.
Här krockar omhändertagandemodellen som den svenska migrationspolitiken bygger på med grunden för välfärdsstatens finansiering. Ty betalningsviljan kommer obönhörligen att sjunka om medborgarna märker att deras barns skola blir sämre, om folk ser att deras mormor och morfar inte får en värdig äldrevård och om sjukvårdsköerna växer till följd av att en allt högre andel av inbetalade skattemedel går till att försörja migranter och asylsökande.
Vissa skulle hävda att det vore en positiv utveckling. Då blir vi ju av med den förhatliga välfärdsstaten! Problemet är att det saknas politiskt stöd för att avskaffa eller ens nämnvärt skära ned på den offentliga sektorn. Resultatet kommer därför inte bli ett liberalt paradis med självständiga och självförsörjande individer utan tvärtom allt högre skatter för att kunna försörja alla som inte arbetar.
Emellertid finns en smärttröskel även för härdade skattebetalande svenskar. Exakt var den gränsen går vet ingen. Men när den väl har nåtts, väntar turbulens i form av ett växande missnöje. Samhällskontraktet – att jag betalar med inskränkt frihet och förväntar mig något tillbaka – riskerar att betraktas som brutet.
Sverigedemokraternas valframgångar är ett symptom på ett sådant missnöje, men det är endast en försmak av vad som väntar om utvecklingen tillåts fortsätta i tangentens riktning. Resultatet blir ett alltmer polariserat samhälle med i värsta fall våldsamheter som följd.
”Allt åt alla” är en miljöpartistisk devis som aldrig varit politiskt relevant eller acceptabel men som till följd av en olycklig samhällsutveckling släppts ända in i regeringskansliet. Den har dock lika lite folklig förankring som Lena Anderssons förvisso välskrivna kolumner.
I verkligheten betyder begreppet liberal ingenting
Lena Andersson vill inte ta tag i verkligheten. Hon kan skriva konkret, det kan alla som inte lider av något slags mental störning. Jag har sett Lena Andersson i intervjuer – hon tycks titta konstigt åt alla håll, grimasera med ansiktet varannan sekund, inte vilja ha något slags verklighetsförankring. Vad är det hon döljer? En sådan som Lena Andersson, har man all rätt att fråga om personen har en seriös mental störning. Inget illa menat till Lena Andersson personligen. Det är bara att hon passar in i bilden av en person med dissociation, lätt schizofreni, alternativt något slags Posttraumatiskt stressyndrom hon ådragit sig genom livets många gånger tuffa kamp.
Att analysera en sådan person blir ofta konstigt, eftersom deras förhållande till sig själva och sin gärning ofta är förvrängda. Att läsa Lena Anderssons spalter blir ofta en fråga om något slags idé som utmynnar i en stor orkan av hur människor i historien agerat och vad framtiden kommer tro om oss som lever nu. Om det är så att människor om 4245 år tittar på oss som levde på 2000-talet, och menar att vi har nu gjort fel, då är det ju lätt att vara efterklok.
Vi måste agera här och nu. Lena Andersson, måste förstå att hon inte bara kan skriva för dem som t.ex. lever om 4245 år. Försök skriv för oss som lever här i denna tid, är mitt råd.
/ Magne
Hur väl man än formulerar och sätter ihop idealistiska, filosofiska ordräckor blir resultatet ointressant (för mig och nog de flesta andra), om orden inte är knutna till någon verklighet. LA svävar helt i det blå, utan någon kontakt med människans biologiska och sociala villkor och tänkta samhällskontrakt.
Jag antar att LA tycker sig vara en fri tänkare. I mina ögon är hon inte alls fri, utan sitter som fastgjuten i någon sorts oreflekterat moralistisk-etiskt trossystem, som hämmar hennes tankeförmåga i så hög grad att hon inte ens vågar göra enkla konsekvensanalyser som skulle kunna hota den egna tron.
Jag kommer att tänka på de magasinerade samlingarna av teologisk litteratur, dessa hyllkilometer av oändliga utläggningar kring Guds väsen. Ord, ord, ord – utan substans, utan kontakt med någon verklighet.
/ Sixten
Och inte ens norrmännen är imponerade av det svenska välfärdsbygget i form av Södertälje längre.
En stad som är ett lyckat exempel på mångfakd och integration imponerar inte på såna som går på tur i lusekofte!
Stefan och Margot får ta tag i situationen och verka för att alla i den kalla Norden följer den väg Sverige stakat ut.Som Reinfeldt sa:
Öppna edra hjärtan !
Norrmän,danskar och finnar borde få lära sig att veta hut!
Bra skrivet. Har alltid svårt att värja mig når Lena skriver så välformulerat och vad det verkar lärt. Men hela tiden finns en känsla, jag håller inte med.
Hans: Ditt bästa blogglinlägg på ett bra tag. Du sätter fingret på vänsterns (och jag själv tillhör vänstern, men delar inte dessas åsikter om blandannat invandring) attityd till människor.
Man utgår från axiomet att alla människor är lika värda, och draget till sin spets innebär detta att alla människor har rätt till svensk sjukvård, svensk skola och svenska skattepengar.
Lena är så fast i sina logiska resonemang att hon antagligen inte accepterar Zenons paradoxer.
/Plainview
Att människor är lika mycket värda är skitsnack och grunden för detta skitsnack är en tvistning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Den engelska texten innehåller två helt avgörande ord som man slarvar med på svenska, det ena är "born" och det andra är "dignity".
Att alla människor FÖDS med samma VÄRDIGHET som andra är naturligtvis högtravande men knappast något som jag direkt invänder mot. Visst kan både Mugabe och Breivik betraktas som tabula rasa när de föds, ingen vet ju hur de kommer att agera i framtiden.
Den svenska normalhanteringen av begreppen är dock att alla människor ständigt är lika mycket värda som andra människor, dvs det handlar inte om det nyfödda barnet helt utan historia och det handlar dessutom om värde istället för värdighet. Med hjälp av dessa små verbala krumelurer så lyckas de goda ständigt vinna allmänhetens (oriktiga) sympati och också ge ett intryck av övertag över de av oss onda som faktiskt tycker att människan har att träffa val under sin levnad och att dessa val också påverkar omvärldens bedömning av mig.
Det är faktiskt skillnad på olika.
Det är så lätt att framstå som god.
Och så eftersträvansvärt.
Det väntar så många klappar på axeln och ryggdunkningar från de som är lika goda att man kan fästa glorian rakt och spegla sig i förväg.
Man behöver ju inte bry sig om det praktiska och det konkreta.Man behöver inte kasta bort tid på detaljer och prioriteringar.Man behöver egentligen inte ens läsa på för att inhämta några kunskaper när man lutar sig mot en pelare av oantastlig moralism.Det räcker med att tycka gott, rätt och fromt.
En liberalism som har det mesta gemensamt med salig Calvin.