Det gick fort. Efter ett halvår vid makten sänder regeringen signaler om att den inte kommer att nå sitt allra viktigaste vallöfte – målet med EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har från första början antytt att målet var högt satt. LO har tryckt på för att få besked om hur regeringen tänker sig att det ska kunna nås. Och i dag medgav alltså ministern att det kommer bli ”tufft, mycket tufft”. Vilket väl är så nära ett erkänt nederlag som det går att komma.
Ylva Johansson hävdar att de när målet sattes upp ”inte visste hur många som skulle fly till Sverige.” Dels är det inte sant eftersom Migrationsverket med jämna mellanrum presenterar sina prognoser och tendensen varit tydlig i flera år.
Dels är det ett anmärkningsvärt påstående, för att komma från regeringen, att asylinvandringen skulle vara ett skäl till att det blir svårare att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet. Ylva Johansson gör nämligen det som Sverigedemokraterna, och alla som ifrågasätter svensk migrationspolitik, ständigt anklagas för att göra: ställer grupp mot grupp.
I praktiken hävdar hon sålunda att svenskar kommer gå arbetslösa därför att trycket på Arbetsförmedling, utbildningsväsende och andra delar som är tänkt att sänka arbetslösheten ökar när hundratusentals människor kommer till Sverige.
Detta enkla faktum har förstås många redan listat ut. Men den som påpekat att den så kallade migrationsutmaningen inte främst handlar om att skynda på validering av läkares och ingenjörers utbildning från hemlandet utan snarare att svara på frågan hur alla som saknar eftergymnasial utbildning ska komma in på en arbetsmarknad som har den lägsta andelen lågkvalificerade arbeten i vår del av världen, har anklagats för att fiska i grumliga vatten.
Vi måste göra upp med myten om att så många som flyr Syrien, Irak, Eritrea och Somalia är läkare och att den svenska vården skulle kollapsa om de inte kom hit. Enligt statistik från SCB som Tino Sanandaji publicerat på sin Facebooksida har ungefär 10 procent av de nyanlända högskoleutbildning. När regeringen påstår att en tredjedel är akademiker far den således med osanning. Frågan är vem regeringen tror gynnas av rena lögner.
Nu står Sverige där med skenande kostnader och en regering som ger upp sina vidlyftiga mål om låg arbetslöshet och medger att migrationspolitiken kommer leda till att arbetslösheten fortsätter att vara hög.
Och denna regering tror sig bli omvald?
Läs även:
Fnordspotting
Och om vi då lyckas skapa dessa omtalade låglönearbeten, är det inte så att de borde sökas av landets 153 700 ungdomsarbetslösa mellan 15 och 24 år eller de knappt 40 000 som finns i FAS 3? Eller ska det vara så att de arbetena inte duger åt andra än nyanlända?
Har lite svårt att få ihop detta att det skulle gå att skapa arbeten som är lämpliga för endast nyanlända med knackig utbildning och svenskakunskaper.
Finns lediga arbeten borde det vara fritt för vem som att söka.
Ingen kritik av ditt inlägg Hans, däremot en fundering jag har när låglönearbeten ses som lösningen på integrationspolitiken.
"inte visste hur många som skulle fly till Sverige."
Men i så fall visste man ju att man inte visste!
Och att i ett sådant läge hålla på med löftesretorik där man låser in möjligheterna för framtiden att agera förutsättningslöst men klokt, det är inte klokt.
(Utfäster man ett löfte som måste uppfyllas på en viss tid så erkänner man att det får kosta vad det kosta vill. Det går före allt annat. Man har ju lovat. Och alla som kan agera i periferin för egen vinning av en sådan situation kan ju börja taktisera omedelbart. Så den typen av extravaganta panikåtgärder lär ju aldrig bli billiga eller rakt igenom bästa möjliga lösning. Där finns ofta en förklaring till banden mellan vissa politiska planekonomer och vissa ekonomiska spekulanter. Det går att dra egen vinning på politisk klumpighet.)